irinka

Äntligen! En sådan fantastisk vinter med mycket snö och stabila minusgrader har jag drömt om under många år i Sverige.

Vaknar på morgonen och upptäcker att mitt sovrumsfönster är till häften täckt av snön. När jag kastar blick ut mot stranden konstaterar djupt förvånad att även havet har blivit fångat av kyla och fängslat in i isiga buren. Otroligt! Vilken makt har vinter över naturen!

Idag eller aldrig, uppmuntrar jag mig själv och slänger bort varma täcket. Ingenting kan stoppa mina planer även kyla. Termometer visar minus 20 och min kropp önskar hoppa in i sängen, bort från vinters grymheter. Men min själ tar ett annat beslut. Den längtar ut i den fria, den är inställt på en efterlängtad skidtur.

Det finns inte dåligt väder, det finns bara dåliga kläder, sjunger jag svagt medan packar ryggsäcken. Varm choklad blir en måste idag liksom ett par extra sockor.

Tänker tacksam på min man som har köpt(till min stora besvikelse) underställ för mig i julklapp. Jag anade inte på julafton att den kommer att användas så fort.

Jag öppnar balkongdörren i köket och blir omfamnad av stickande kyla. Kalla luften trycker min kropp mot vägen och smyger förbi mig in.  Katten Leo blir paralisserad för en stund av kyliga vågen men återhämtar sig snabbt och kapitulerar från köket mitt i maten.

Du har ju päls, försöker jag lugna ner katten medan jag letar efter min gammaldags tjocka mössa som kan rädda mitt huvud från kyla.

Vinter du är bra,

tack för frost och snö, dikterar jag efter en stund på väg till parkeringen med skidorna på axel.  Men min röst börjar svika mig och min optimism håller på att dö när jag märker att min bil har försvunnit i två meters snöhög.

Relax take it easy! ger jag kommando till mig själv. Skidorna kastas åt sidan och ersättas med en spade. Jag tänker inte lägga av nu och återvända hem till min katts stora glädje.

En timme senare efter en rejäl uppvärmning är jag äntligen framme på spåret vid Sidsjön på min första skidtur. Sjön ligger stilla och alla träd och buskar leker tysta leken klädda i vinters vackraste dräkter. En välbekant doft av brinnande ved kittlar min näsa och mina tankar tar mig långt bort i min barndom.

Alla vintrar var då väldigt kyliga, långa och snörika.  Men ingen kyla kunde skrämma oss barn och vi tillbringade varje ledig stund utomhus och njöt av vinters överraskningar. Vi åkte pulka, lekte snökrig, byggde grottor och utforskade närliggande skog med skidorna på. Vi mumsade i sig alldeles egen naturglass – istoppar och kände oss superlyckliga. På kvällen trötta men belåtna satt vi vid öppen spis och värmde våra nedfrusna kroppar för att slippa förkylningen och kunna vara på bena nästa dag och utmana vinter med nya aktiviteter.

Just detta – utmana vinter med rörelse och energi tänker jag göra igen efter många års uppehåll. Bäst sent än aldrig. Och trots alla vinters eländen måste jag erkänna att jag älskar denna magiska årstid som berikar vår vardag med harmoni och stillhet och belönar oss med otroliga julupplevelser.

Hej min blogg och tack att du finns kvar trots att jag inte skämmer dig bort med min närvaro. Mina trogna läsare har kanske märkt att jag har börjat dra undan oftare och oftare.  Det beror absolut inte på förlorad engagemag eller minskat intresse. Orsaken till mina enstaka "umgänge" med bloggen är att jag har börjat igen jobba heltid efter en och halv månaders sjukskrivning och min kropp fortfarande är svag, jag tar starka mediciner men på jobbet kan jag inte minska tempo och anpassa det till mina förutsättningar, så småningom tar jag på mig för många uppgifter, kör över gränser och känner mig helt slut när jag kommer hem. Det låter kanske för negativt men mitt liv har så många utmaningar och jag är intresserad av så många saker så att jag måste nog börja sortera bort några av mina intressen och hobby. Det blir inte lätt för att jag inte kan leva utan böcker, min gitarr och musik, yoga, promenader med stavar, skrivandet och brevväxling med mina anhöriga och vänner i Vitryssland, Ryssland och Kuba. Jag måste hinna med att sköta mina växter, katten Leo och maken José.
Denna vecka har jag sorterat bort bloggen. Jag har bestämd mig för att skriva min blogg en gång i veckan och reflektera över veckans händelser. Vi får se hur det blir.
Just nu känner jag mig himla trött och snart kommer att landa i sängen trots att klockan visar barntid- 21.00. I måndags började jag läsa Lisa Marklunds roman Sprängaren och kan inte låta bli läsa den så jag kanske orkar sätta näsan i några sidor och somna innan 22. Katten vill leka, han sover ju hela dagen, det gjorde vi tillsammans när jag hade varit sjuk men han får ju respektera mig och leka ensam kanske med sin svans...
God natt alla och var rädda om varandra!


 

Mitt Julfirande kommer att börja redan imorgon då ska vi gratta vår älskade dotter Nelia. Trots att hon kommer att lysa med sin frånvaro( hon och sambo Thomas befinner sig i Prag på romantisk semester) ska jag ändå laga god mat och duka festligt.

När Nelia föddes 1985 visste jag aldrig att någon gång i livet skulle jag fira Jul en dag efter hennes födelsedag i  mitt nya hemland Sverige. Under 10 år väckte inte hennes födelsedag så stort intresse för omgivningen, det var inget märkligt att vara född 23 december. Men i Sverige har Nelia fått massa kommentarer och hon har fått uppleva stora nackdelar med att fira år en dag innan JUl : många av hennes kompisar reser bort innan JUl och kan inte komma på hennes "kalas".

Och nu har min lilla prinsessa kommit på sin egen räddning av födelsedagen. Tredje år i rad "drar" hon med sambo utomlands på en romantisk resa och firar år där med sin älskade. Men jag kommer att gratta henne så klart på fredag när hon är tillbaks.
 Vi älskar dig, vår stora prinsessa och du är vår framtid!!!!

Vårt tåg stannade vid tågstation som hette på ryska Beloryskij voksal. När vi gick ut på perrongen blev jag yr i huvudet av enorm folkmassa som jag såg för första gången mitt liv.

”Här kan man tappa lätt varandra ”, sa pappa till mig och fångade min hand. ”Håll dig fast och dröm inte på vägen!”.

Mina ögon var stora som tefat när jag åskådade gigantiska byggnader som låg bara hundra meter bort från oss. Alla människor verkade ha mycket bråttom och ingen lade sitt märke till två personer, en man och en liten flicka, som kände sig liksom två lilleputtar i Hullevers land.

”Pappa, jag mår illa”, viskade jag med min svaga röst, ”jag vill hem”.

”Vi är bara på halvvägen till farmor och farfar”, sa pappa intusiastiskt. ”Vi måste åka till Kazanskij tågstation och där tar vi tåget till Rjasanj.”

Jag kände mig trött och hungrig. När vi kom fram till aktuell tågstation hade jag inga krafter kvar. Pappa hittade en ledig bänk inne på stationen och jag fick lägga mig på bänken och sträcka på bena.

”Vila en stund”, sa han och lade vår resväska under mitt huvud. ”Jag är snart tillbaka, ska bara gå på toa”.

Jag var mätt med Moskvas intensiva liv och saknade mina syrror. Konstigt men jag saknade inte min mamma då. Det var kul att resa med pappa, mycket kulare än med mamma. Men mina två syrror var en del av mig och där i Moskva förstod jag hur jag älskade dem.

Några timmar senare satt vi på tåget till Rjasanj. Det tog 8 timmar för att komma dit. I Rjasanj tog vi en liten buss till Zaposhok och efter ett par timmar var vi framme.

Zaposhok överraskade oss med regn och slask. Jag hade på mig nya vita stövlar. När bussen stannade vid en hållplats klev vi ut. Jag var först och hoppade modigt ut i mörkret med vilja att nå marken. Mina fötter landade i något väldigt mjuk och till min stora överraskning upptäckte jag att jag var fast i en lerig vattenpol. Mina vita stövlar ändrade sin färg på en gång.

”Stå inte stilla, dra dina fötter annars sitter du fast!” skrek pappa och drog mig mot sidan. ”Vi är i Zaposhok och här blir man lätt av sina stövlar liksom tzarj Pjötr”, skrattade pappa efteråt när vi promenerade på Zaposhoks leriga gator.

Vi var inte framme än. Farmor och farfar fanns ganska nära men det var 12 kilometer kvar till deras lilla by. ”Inga bussar går dit”, sa pappa,” vi ska lifta”.

Vi väntade mer än en timme innan vi hade blivit plockade av en vänlig lastbilförare som luktade vitlök och vodka och pratade livligt hela vägen. Han kände pappas syrra Polina som var mataffärs chef och hade massa bekanta. ”Hälsa till henne från Egor”, sa föraren till oss innan han tryckte på gaspedalen och försvann i mörkret. ”Tack, brorsa”,sa pappa till honom och jag kunde inte förstå varför han kallade ”brorsa” någon främmande man.

Nu var vi framme för Guds skull. Vi stod framför farfars gård och kunde inte tro att tredagars långa resa var över.

”Nu vill jag sova”, sa jag min sista fras och svimmade.

Han fyller ju år idag, min gubbe, hela 44 år. Tittar ut genom fönstret och ser grymma mörkret och dimman och tänker på att jag är orättvis när jag säger att min födelsedag ligger på fel årstid och månad(12 september). Snacka om min mans tur att bli född i novembers värsta period  när man vill gå i ide som en björn och vakna på våren..
Jag har gjort min bästa idag tillsammans med alla nära och kära för att omvandla denna gråa måndag till en upplevelse. Redan på morgonen sjöng jag för min gubbe Ja må han leva och han fick i present sin favoperfym Miracle. Han har inte väntat på någon present för att han fick av mig ett par Ecco skor för två veckor sedan. Men jag köpte ändå två saker, perfym och en tröja som han har på sig på bilden nedan.
Mitt på dagen blev han uppringt av dotter som befinner sig i Voronesh ( en av dem största ryska kärnkraftverk ligger där)hos min andra syster(hon reste dit från Moskva igår). Sedan rungde dotters sambo och gratulerade honom.
När vi kom hem kl.17 började ringa två telefoner på en gång(hemtel. och mobil. Kusiner och annan släkt från USA ringde en efter en. Sedan var min systers tur. Hon ringde från Voronesh och vi fick prata med hela skaran( Nelia var där). Alla tackade mig för sina presenter och mitt hjärta hoppade av glädje. Ibland behövs det så lite för att göra människans vardag ljusare!
Jag började laga festlig middag då ringde det på dörren. En stor vacker bukett skickades av Thomas, Nelias sambo. Fråga om min gubbe har flugit till paradiset i detta ögonblick!
Vi satt vid matbordet och försökte njuta av stunden då ringde min mans brorsa från MIami. "Nu är det kört!" tänkte jag,"de ska prata evighet".
"Kan jag ringa upp dig när jag och Irina är färdiga med mat?" sa min man till sin älskade lilla brorsa och lade på luren.  Och min gaffel stannade förstenad på halvavägen.
Livet har sina glada stunder men vi missar dem ibland. Idag har jag fångat veckans första glada stund! Skål!

Thomas och Nelias vackra bukett:



Grattis min gubbe!

Dotter reser runt i Ryssland och möter vår stora familj. Jag sitter och tänker på ett intressant sammanträffande som är svårt att förklara. Som jag hade skrivit förut kommer min pappa ursprungligen från Ryssland, där föddes han i en liten by utanför staden Zaposhok.

Zaposhok betyder på ryska en stövel. Pappa berättade för mig att staden fick sitt konstiga namn när tzar Pjotr besökte detta ställe som var en riktig ”håla” och tappade sin stövel i geggan på en gata mitt i stan.

Jag besökte Zaposhok en gång i mitt liv. När jag var 10 år gammal tog pappa mig ut på mitt livs första långa resa. ”Nu är det dags att möta min släkt”, sa han till mig. Jag var redo att åka med honom vart som helst. Jag kände mig trygg med min lilla pappa och spelade ingen roll för mig att mamma var emot vår resa. Vi packade resväskan, sa ”adjö” till mormor och stack i väg.

Det var kul att resa med pappa. Hän var lätt att komma i kontakt med vem som helst. Vi skaffade tågbiljetter väldigt snabbt trots att kön vid kassan var oändlig. Pappa försvann för en stund och dykte upp med en chokladask, han gick in i lilla kassarummet, snackade en stund med kassörska, lämnade sin ask till henne och kom ut med lysande ansikte.

”Hon fixar det om en stund”, sa han till mig. ”Kom vi ska fika!”.

Vi satt på en bänk och åt några smörgåsar. Pappa hade en flaska vin med sig . Han öppnade sin flaska i smyg och tog några klunkar. Han blev gladare på en gång och började vissla en bekant melodi.

Jag satt stilla och tänkte på mamma som just då hade kommit hem från jobbet. Jag visste hur oroliga hon hade varit för min skull.

”Allt blir bra”, försökte jag skrämma bort skuldtankar. ”Jag ska möta farmor och farfar och massor av mostrar och fastrar”, tänkte jag positivt på saken.

Tåget till Moskva kom mitt i natten. ”Berlin- Moskva” stod på en av vagnen. Vi sprang på perrongen och latade efter vår vagn.

Det var tyst i vår vagn, alla passagerare sov och vi smög försiktigt i trånga korridoren. Vi hittade våra platser och oturligt fanns den på ”andra våningen” så kallade vi hängplatserna. Man skulle klättra upp och lägga sig på dessa platser, det gick inte att sitta på dem.

”Det blir nog bra”, svarade pappa på min oroliga min. ”Vi ska lägga oss på en gång och sova”.

Jag tittade omkring mig och konstaterade med mitt barns syn att våra grannar i kupé var tyskar. Det fanns mycket mat på bordet och konstiga dryck som jag aldrig sett i mitt liv. Två kvinnor sov på nedersta platser. En av dem tog av sig sin peruk och hängde på hyllan. Jag visste att tyska kvinnor hade peruktrend på denna tid. 

Jag klättrade upp till min plats, sträckte på min trötta kropp och försökte somna. Men pappan hann före mig och efter en stund fick jag höra hans snark.

”Nu är det kört för mig”, var min första tanke. Men jag hade fel. Jag var så trött och utmattad att jag somnade trots pappas symfoni.

Vi blev väckta väldigt tidigt av våra grannar som började prata på tyska och hade ingen hänsyn till sovande människor. De satt och åt och matlukt kliade min näsa. Pappa hälsade på tyska Goten tag och kvinnorna brast i skratt. Han kunde charma vem som helst min lilla pappa.

”Välkomna till vårt bord”, sa kvinnorna och pappa hoppade ner från sin hängande säng. Han blinkade åt mig och vinkade med handen. Jag var hungrig och behövde inte vänta länge.

Tyskarna var vänliga och efter några minuter var jag proppmätt. ”Om tio minuter är vi i Moskva!”, sa pappa förtjust.

Mitt hjärta började klappa så högt att jag tappade andan för en stund. Hur många gånger hade jag drömt om denna stund visste bara Gud. Att besöka Moskva, Sovjet Unions hjärta kändes så stort för vilket som helst barn på denna tid. Jag kände mig utvald och min lycka hade inga gränser.

När jag skrev i torsdags om min viktöknings problem hade jag inga avsikter om att köra på någon extrem modell mot extra kilon. Jag vet att många ungdomar läser min blogg och jag hoppas på att ingen av dem hade blivit inspirerat av min krönika på fel sätt och hade börjat tokbanta.

Just i fredags läste jag en stor artikel i ST om anorexiproblem i vårt område och om en snabb ökning ( nästan med 40 % på två år) av anorexifall bland ungdomar.

Jag har aldrig bantat i mitt liv, har aldrig blivit utsatt för grupptryck när det gäller utseende eller vikt och har aldrig strävat efter att ha en modell kropp. Men jag vet däremot hur det känns när magen kurrar och du har ingenting att stoppa i den.  Jag vet vad betyder att vara hungrig som varg och svag som en döende människa. Till min värsta fiende önskar jag inte att svälta av hunger för jag vet hur hemskt det kan vara.

Två år på Kuba (1990- 1992) lärde mig att älska mat och uppskatta den i vilken form som helst. Och för att komma i god form och bli av mina oönskade kilon tänker jag använda mina egna kloka strategier som har ingenting att göra med bantningen eller kirurgiskt ingrepp.

Redan imorse efter mitt hårda träningspass ställde jag mig på vågen och konstaterade att jag hade blivit av ett kilo på en vecka.

”Vad bra”, tänkte jag då, ”då vet jag att jag är på rätt väg”.

Jag har ändrat på en del vanor under denna vecka. Middagen äter jag nu kl.17.15 istället av 19.15. Då befrias det tid för yoga som måste ske på en tom mage. Yogapasset har jag prickat på mitt schema tre timmar efter middagen( lagom bra), så jag kör vardag ett pass power yoga mellan 20.15- 21.15.

Jag ersatte all socker som jag hade stoppat i mitt kaffe eller te med socketter. På jobbet har jag börjat minska min konsumtion av kaffe melange , min älskade dryck som innehåller mjölkpulver, ett onödigt ämne som bidrar till extra kilon.

Min middag består av kokade grönsaker och kött eller fisk. Jag är inte muslim men jag äter inte fläsk. Jag är besatt av lax och fransyska och lagar fantastiska maträtter med dem och grönsaker.

Jag är ingen godisätare länge. Kroppen kräver socker av naturligt art och jag äter stora portioner av frukter som är riktigt söta. Mina favorita frukter är vindruvor, sharon-frukt, plommon, päron och apelsiner men de måste vara söta. Frukterna berikar min kropp med vitaminer och energi och bromsar åldrandet.

Olivolja är ett måste i mina sallader. Jag har jag börjat använda en speciell spray-flaska som jag hade fått av Nelia.  Flaskan är en praktisk grej som förhindrar ett överskott av olja i sallader. Om du konsumerar för mycket olivolja kan du gå i vikt lätt.

Jag älskar nötter och äter dem varje dag.  De innehåller viktiga oljor och tillverkar glädje- hormon. Men om du missbrukar nötter kan du märka det tydligt på din vikt. Jag har börjat äta nötter i måttliga mängder och bara på morgonen med havregröten.

Det finns kloka åtgärder för att gå ner i vikt. Det behövs inte extrema bantningskurer eller plåganden av egen kropp och själ. Motion och rätt konst är två huvudnycklar till önskad harmoni och balans i både själ och kropp.

Jag har bestämt mig för ett nytt viktigt mål i mitt nuvarande liv. Till slutet av året måste jag kunna komma in i mina gamla byxor och mina favorita kjolar som jag hade köpt bara ett år sedan men kunde inte använda på grund av min viktökning.

Jag har aldrig vägt 67 kilo som jag gör nu. Magen puttar framåt och jag kan inte stänga alla knappar på min stickade tröja. Bältet känns obekväm när jag försöker trycka in min stora kropp i nyss inköpta jeans. Jag tittar kritiskt på min figur och konstaterar att jag inte har någon figur alls.

- Du börjar likna mer och mer din lilla syster Tamara, sa min man till mig häromdagen.

- Vad menar du? frågade jag honom försiktigt och blev väldigt upprörd av hans svar.

- Du  blir rundare och rundare både på framsida och baksidan. 

Jag vill inte likna min syster utseendemässigt. Hon har aldrig tränat i sitt liv och de sista tio åren har hennes vikt balanserat mellan 90 och 80 kilo. 

- Jag födde ju tre barn, brukade hon bortförklara sina extra kilon, och jag älskar ju mat i skillnaden från dig.

Jag älskar också mat men hon kommer fortfarande ihåg min barndoms fientlighet till många maträtter. Jag hatade mammas soppor med morötter och lök, rödbetor och vitkål. Men just dessa grönsaker hade min familj odlat på sitt eget grönsaks land och fick i överskott. Då lagade mamma massa maträtter med dessa grönsaker och jag kunde inte tåla dem efter en viss tid.

Syrran däremot var alltätare och kunde mäta sig med vad som helst.

- Jag vet varför du inte har fått bröst än, brukade min syster reta mig när jag nådde tonårsperiods gräns. - Du äter ju så dåligt och brösten behöver näring.

Syrrans bröst petade ut när hon var bara 11 år gammal. Hon började använda behå och fick en extra uppmärksamhet på skolan.

- Vänta bara, jag ska fixa brösten jag med, lovade jag till mig själv och skyndade hem efter skolan för att fixa extra ”näring ” till min svaga kropp.

Hemma undersökte jag skafferiet och alla matlådor och konstaterade till min stora besvikelse att det inte fanns så mycket att välja på.  Syrran fixade sin lunch snabbt och den bestod av två stekta ägg och sidfläsk. Sidfläsket var någon gång i tiden min älskade gris Zyrka som slaktades innan Nytt år och som jag sörjde under många vinterdagar. Zyrka var mycket speciell för mig ,han var nästan som en vän. Jag kliade honom bakom öron och han kunde tuppa av framför mig , ligga och njuta av min beröring.

Nej, jag kunde inte stoppa i mig Zyrkas kroppsbitar och tänka på mitt bröst. Jag kunde inte heller äta kaninkött som ofta serverades i mitt hem. Jag var för känslig så klart och för patetisk enligt min pappa.

Brösten fick jag ändå så småningom inte så stora som syrrans men ändå var dem på plats.  Och allt snack om mina dåliga matvanor hade försvunnit när jag flyttade hemifrån. 

Jag behövde inte banta någon gång i mitt liv. Fram till förra året var jag stolt över min ungdomliga kropp men sedan hände det. Pappas tragiska död orsakade ätstörningar i min kropp. Jag rasade i vikt blixtsnabbt och förlorade 6 kilo på två månader. För att kunna rädda kropp och själ från total kollaps började jag ta stark medicin. Medicinen hade biverkningar. Viktökningen var en av dem.  Med viljan att rädda min själ hade jag förlorat min kropp.

Men nu ska jag kämpa för att få min gamla kropp igen. Jag vet att jag fixar det. Inte för att jag vägrar att bli lik min lilla syster ,jag gör det för min egen välbefinnande.

Mamma var en begåvad förskollärare och ägnade åt lokalt dagis många år av sitt liv. Jag kommer inte ihåg att hon stannade någon gång hemma och tog hand om mig när jag var sjuk. Jag fick klara mig själv och mamma skyndade sig alltid till jobbet. Det fanns inga vikarier på denna tid och man fick vårda barn bara till sexårig ålder.

Jag var ofta sjuk när jag var liten. Krönisk halsinflammation plågade mig vid minsta kyla. Jag kunde aldrig dricka kallt vatten för att min hals kunde inflammera på en gång. Jag låg hemma ensam och väntade på mamma som besökte mig vid lunchtiden och gav medicin. Alla tabletter smakade pyton men jag svalde dem modigt för att slipa ligga i sängen länge.

Jag saknade min skola och var rädd för att missa många roliga saker.

Mammas jobb tog alla hennes krafter och tålamod. Hon hade 25 små barn i sin grupp och bara en person hjälpte henne med att ta hand om dem under hela dagen.  Min syster Tamara och jag gillade att besöka mammas jobb då och då och hjälpa henne med att klä på alla ungar och leka med dem ute. Mamma sparade alltid för oss en del av sin lunchmat och vi var jätteglada att få smaka på olika goda maträtter.

Mammas chef var en sträng och olycklig kvinna som tyckte om att visa sin position. Hon kunde dyka upp när som helst och spionera efter personalen. Det kändes väldigt obehagligt att äta mammas portion när denna otrevliga kvinna stod framför oss och stirrade på våra tallrikar. Många år senare när jag hade blivit en känd journalist i vårt samhälle försökte denna olyckliga människa att skaffa relationer med mig men jag visade tydligt att jag avskydde henne. Hon plågade ju min mamma under många år och hade ingen synd om oss, små hungriga barn.

Mamma tillbringade sina kvällar med långa planeringar av verksamhet. Varje vecka besökte olika inspektörer hennes dagis och kontrollerade verksamhetens kvalite.  Varje dag genomförde mamma med sina barn många olika aktiviteter. Hon var en duktig berättare, en talangfull sångare, en imponerande skådespelare. Hennes kärlek hade inga gränser och många  barn på dagis kallade henne för” mamma”. Då satt jag där i hörnet och grät av orättvisa. Jag hatade dessa oskyldiga småttingar för att de hade tillgång till min mamma åtta timmar varje dag. Hon torkade deras rumpor, tvättade deras snor, hon sjöng för dem glada sånger och lärde dem massa olika saker. Men när hon kom hem efter jobbet hade hon inte orkat egna någon tid åt oss.

- Dina små vampyrer såg ut all din energi, skojade pappa ibland.

- De är små änglar, rättade mamma pappas ord. – De förnedrar mig aldrig som du när du dricker…

Pappa kritiserade ofta mammas beslut att byta sjuksköterskans yrke till förskollärare. Han kunde inte förstå att mamma var tvungen att göra det för att få plats för oss på dagis. Han förstod inte heller att vår nya lägenhet var också mammas förtjänst.

När jag var liten fick jag höra av många vuxna att alla militärer saknade några ”skruvar” i sin hjärna. Att pappas hjärna inte funkade bra förstod vi lite senare. Han blev mer och mer aggressiv med varje år som gått. Det gick inte att vara hemma med honom när han hade ett stort behov av alkohol. Då stack vi till mammas dagis. Det var vår räddning. Ingenting skulle hända oss när vår mamma befann sig i närheten.

Vi fick övernatta på dagis när pappa var värst. Då vågade inte mamma gå hem och diskutera med honom. Hon bäddade för alla oss tre i dagisets sovrum och låg själv bredvid oss och berättade olika historier. Det kändes så magiskt att kunna ha mamma för oss själva hela långa kvällen.

Jag uppskattade det mest av alla. Då kunde jag prata ostörd med henne om alla mina problem.

Syrrorna somnade ofta på en gång och jag ”smakade” på varje minut som jag hade fått att tillbringa med mamma. Hon var min ängel och jag kunde ge vad som helst för att hålla henne i handen eller smeka hennes hår.

- Hoppas att pappa blir full igen imorgon och vi kan sova här, önskade jag högt.

Detta blev min nya hemliga dröm.

När jag var bara sju år gammal hade mamma fått ett barn till. Det var hennes sista försök att utöka familjen med en kille och det misslyckades igen. Mamma tillbringade på BB en vecka och pappa passade på och festade alla dagar med sina polare.

- Det finns ingenting att fira, sa han till dom, det är tvärtom, jag måste dämpa min besvikelse.

Min minsta syster var ännu lugnare än Tamara och hade stora blåa ögon.

Pappa avgjorde igen vilket namn även detta barn skulle få.

- Hon kommer att kallas Marina som min mamma, var hans förslag. Och mamma Tamara hade ingenting emot det.

Med Marinas födelse fick jag uppleva på riktigt att jag hade blivit stora syster. Det kändes väldigt kul för mig att leka med henne och lära henne alla nya saker. Marina störde aldrig mig och rörde ingenting på mitt rum. Hon kunde sitta stilla timmarna och leka med sina dockor.

Mamma pussade och kramade Marina hela tiden. Det gjorde mig avundsjuk. Jag fick inte så mycket värme av mina föräldrar när jag var liten.

När Marina började på dagis kunde mamma skämma bort henne även där för att hon jobbade som förskollärare.

En dag gjorde Marina något som överraskade alla. Hon lämnade dagis och gick till affär som låg en halvkilometer bort. Hon var bara fyra år gammal och det kunde hända vad som helst med henne på vägen . Alla på dagis fick kalla fötter, de började leta överallt efter henne och mamma hittade henne i godisaffär.

- Hon är inte så lugn som vi tror, sa dagispersonalen efter denna märkliga händelse.

Vi fick hemma ett uppdrag att ha extra koll på Marina. Men hon gjorde aldrig mer om sitt rymningsförsök.

Mamma tog ofta Marina med sig till mormors stuga. Trots att mormor hade flyttat till oss odlades massa grönsaker på hennes tomt och vi plockade alla frukter. Medan mamma jobbade i grönsakslandet lekte Marina med sina leksaker i närheten.

- Mamma, jag är törstig, sa hon en gång till mamma.

-  Gå och hämta juice i väskan, sa mamma till henne. - Du hittar den säkert.

Mamma glömde bort att hon hade i väskan en öppen flaska vin som hon hade tagit för pappa. Marina öppnade väskan och tog ut denna flaska och drack en hälften av innehållet. Hon trodde att det var juicen.

- Mamma, jag mår illa, sa hon efter en stund till mamma, mina ben kan inte gå.

När mamma tittade på henne såg hon blek ut och hade det svårt att andas. Då förstod mamma att något gick fel och sprang till väskan. Hon såg att vinflaskan stod öppen och saknade hälften av vätskan.

Det var tur för Marina att mamma var utbildat sjuksköterska. Hon visste vad man gör vid alkoholförgiftning.

Denna historia berättade mamma för oss om och om. Och den gav Marina en mycket speciell status i vår familj.

- Du borde föddas som en pojke, sa pappa. - Du har även samma smak som jag. Du drack ju halvaflaska vin utan att märka det, otroligt.

När Marina var bara fem år gammal åkte mamma på en månads kurs och lämnade henne med pappa och oss, systrar. Då bestämde jag mig för att lära henne att läsa. Läskoden knäckte hon snabbt och böckerna öppnade för henne helt annan värld. Mamma blev mycket överraskad när hon kom hem efter sin kurs och hittade Marina med en bok i handen.

- Det blir en bra pedagog av dig, gav hon sitt beröm åt mig.

- Jag vill inte bli någon pedagog, protesterade jag, det räcker med dig som aldrig har tid för oss.

- Menar du att jag är en dålig mamma? ifrågasatte mamma mina funderingar.

- Jag vill inte dela dig med andra barn på dagis, svarade jag ärligt.

Min syster Tamara föddes ett år och fyra månader efter mig och det var igen pappas ord som avgjorde vilket namn andra flickan i familjen skulle få.

- Du fick namnet Tamara efter din mamma, förklarade pappa tydligt sitt val, med detta ville jag signalera hur starkt min kärlek till din mamma varit!

Bebisen Tamara var en hel motsatt till mig. Hon var lugn som en ängel och vacker som en liten docka. Men när hon var bara några månader gammal drabbades hennes lilla kropp av tvåsidig lunginflammation. För att rädda hennes liv krävdes extra insatser: injektioner i huvudet. De kunde orsaka farliga biverkningar i framtiden men mamma brydde inte om det och ville bara rädda sitt barn med vilket pris som helst.

Tamara överlevde den svåra inflammationen och efter ett par år var denna olyckliga händelse helt borta från minnen. Hon växte snabbt och hade bra aptit i jämförelse med mig. Mamma köpte likadana kläder för oss och många människor trodde att vi var tvillingar.

Pappa lekte med oss på ett speciellt sätt. Han anordnade brottningsturneringar där vi fick mäta styrka med varandra. Tamara var starkare men jag var listigare och turneringarna hade nästan alltid samma resultat: avgjort.  Jag nöjde mig med det men syrran tyckte att det var orättvist för henne att förlora. Hon var stor och kraftig men jag med min lilla kropp och mitt kloka huvud bevisade att inte alltid styrka hade avgörande effekt.

Pappa var oftast på min sida. Han uppskattade min klokhet men var kritisk mot min inställning till mat.

- Titta på din syrra, brukade han påpeka, hon äter vad som helst och gör inte grimaser vid matbordet.

Jag gjorde inte heller grimaser men jag visste vad pappa menade. Varje gång när maten hade serverats observerade jag noggrant vad det skulle innehålla. Om det var någon konstig maträtt vägrade jag äta.

Jag hatade alla grönsaker och mest av allt löken och morot. Men mamma brydde inte om min smak, hon brukade använda lök och morötter till alla maträtter. Och jag följde med skräck i ögon varje hennes rörelse när hon stod vid spisen och serverade mat till mig. Sedan var det en lång kamp med min tallrik. Jag satt längst av alla vid matbordet och svalde mot min vilja det som verkade vara äckligt och osmakligt. Ibland gick det så illa att jag spydde i egen tallrik. Då var pappa rasande.

- Vad är det för något? skrek han i mitt öra och pekade mot tallriken. - Jag förstår varför du inte orkar med alla dina läxor och klagar på ont i mage. Sluta med alla dessa dumheter!

Jag brukade brista i tårar som rann i mängder i min redan förstörda med spyor soppa och ha synd om mig själv.

När vi skaffade en hund lite senare fick han hjälpa mig  med att äta upp min oönskade mat.

- Jag ska berätta till pappa vad du håller på , brukade min syrra hota mig med avslöjandet.

Då var jag tvungen förhandla med henne och offra någon värdefull sak som kunde stänga hennes mun. Det var mina vykort, artistfoton, bokmärken och pennor som hon ofta lade beslag på.

- Vänta bara till jag blir stor, sade jag till min syster och  hoppades på att ta revansch någon gång i framtiden.

- Då måste jag ju vänta länge, om du fortsätter att äta så dåligt kommer du aldrig att vara något hot för mig, hetsade syrran mig med sina fräcka uttalanden.

Vi tävlade om allt: mammas uppmärksamhet, killarnas val, mormors kläder, barntidningar. Ibland gick det riktig illa. Vi kunde slåss och dra varandra i håret. Vi kunde säga elaka ord och gömma varandras grejor. Vår avundsjuka hade inga gränser. När mamma hade köpt en vacker kostym till min syrra som bestod av byxor och en liten kavaj grät jag hela kvällen och vägrade att lämna mitt rum. Nästa dag åkte mamma till stan och köpte en likadan kostym till mig. Då kände jag mig nöjd trots att kostymen inte hade något att göra på min smala och outvecklade kropp. Den satt däremot perfekt på min syrra.

Hon visste det och retade mig då och då.

- Du ser ut som en fägelskrämma i den, spelade hon på mina känslor.

- Kul för dig att du ser ut som en kille, brukade jag parera hennes vassa ord.

Hon såg på riktigt ut som en kille. Hon hade aldrig ett långt hår och hon älskade att bära byxor. Hon hade inte många tjejkompisar men killarna snurrade runt henne i mängder.

Hon var lugn och balanserad, hade god aptit och lite intressen. Hon var dåligt på att sjunga och tyckte att musik var tråkig. Hon ställde inte höga krav å tillvaro och levde med realistiska drömmar. Hon hade tålamod, styrka men saknade klokhet och medkänsla.

Vi satt vid samma bord dag efter dag, två olika världar, grävde i varandras tankar och kidnappade varandras känslor. Det var inte lätt för både oss må du tro.
( på bilden är min syster Tamara med familj och min man José)

Som jag hade sagt förut var pappas historier av högsta klass och handlade ofta om armé och dess grymma lagar. Pappa var militär i många år och detta påverkade på hela hans personlighet.

Jag vet inte fortfarande hur mycket sanningen och hur mycket fantasi fanns det i hans berättelser. Men om en sak var vi alla i familjen enade: något väldigt hemskt hade inträffat vår lilla pappa medan han hade burit militär uniform och hade tjänat åt sitt fosterland.

Efter en och annan flaska vin brukade han gråta och upprepa samma ord som alltid spred skräck i våra små kroppar.

- Jag var nära döden, berättade han samma historia om och om. Ingen borde överleva. Men vi klarade det. Jag låg medvetslös på sjukhus i några månader. I självaste Moskva. Jag kunde inte röra på mig och hade en speciell korsett. De sa till mig att jag aldrig skulle få barn lika som Vipolsov. Han blev steril och tog livet av sig. Han hängde sig i badrummet. Jag tog honom ner med egna händer. Min vän Petrov dog av leukemi, Sidorov sköt sig och jag ,jag lever trots alla odds. Och jag kunde ge livet till er tre.

Efter alla dessa ord brast pappa ofta i tårar. Och då ville jag komma fram och krama om honom, han såg ju så olycklig ut i dessa stunder.

Mamma bekräftade att det fanns en stor sanning i pappas berättelser. Hon fick veta lite senare om att han var med i en allvarlig olycka med radioaktiva ämnen. Strålningen påverkade på hans hjärna, han tappade hår och förlorade en del av synen. Just då började pappa dricka alkohol för att kunna” filtrera bort” från kroppen alla giftiga ämnen.

Det var inte så farligt för oss att pappa hade gillat alkohol. De första åren kändes det helt okej att se pappa lite gladare och pratsammare efter en arbetsdag. Han var inte farlig då och lekte med oss och vi hade kul tillsammans. Vi förstod inte riktigt varför mamma var så arg på pappa och ville inte prata med honom. Pappa var ju en fin och en rolig människa.

Våra grannar tänkte likadant som vi, barnen. De utnyttjade pappas godget och hjälpsamhet och ropade på honom vid minsta behov. Han kunde hjälpa med allt . Han var duktig mekaniker, bilreparatör, snickare. Och han hade hjärta av guld och kunde inte säga nej. Så småningom blev pappa allas ”rikedom” och var och en försökte att få en del av honom.

Pappa krävde inte betalt för sina tjänster. Det räckte för honom att bli bjuden till ett matbord med alkohol som följd.  Då drack han gärna sig full och kom hem med sångerna och glädje.

Mamma delade inte med pappa hans glädje. Hon brukade hämta jackan och försvinna i dörröppningen innan pappan ställde till bråket. Sedan vandrade hon ute länge tills pappa hade somnat.

På morgonen brukade mamma reda ut kvällskonflikt med bakfull pappa och väcka oss med sin starka röst. Hon ställde ultimatum för honom och han bad om ursäkt och lovade aldrig mer komma hem full. Mamma skrev en lång lista över alla ärenden som pappa skulle fixa under dagen. Mamma förbjöd honom allt jobb på sidan och pappa accepterade hennes villkor.

Vi låg halvvakna och hörde hela cirkusen. Jag som var äldst kunde inte förstå hur lätt mamma kunde bli lurad av pappa. Han gjorde samma sak om och om igen och hon gav honom en ny chans om och om.

Det heter kärleken, brukade säga min mormor, man blir blind och ser det som man vill se.

Jag förstod inte en sådan kärlek. Jag visste att mamma mådde väldigt illa av pappas fylleri men hon vågade inte lämna honom. Och han visste det och utnyttjade det på viss och sätt.

- Han är ju sjuk, brukade mamma bortförklara pappas omogna beteende. Vem tar hand om honom annars? Han dör utan oss. Lämnar jag honom så säljer han bort sina sista byxor, tillfredställer sina behov med sprit och smälter av hunger.

Min livliga fantasi gav mig en tydlig bild av pappas ensamma liv. Jag föreställde honom mager som ett skelett och halv naken( utan byxor) i sökandet efter mat i sopcontainer. Detta skulle aldrig inträffa min familj, aldrig!

Jag tycker inte om söndagar. Självklart är dem bättre än någon annan tråkiga och stressiga vardag men ändå... Redan på morgonen börjar min kropp markera att den inte är så lugn och avslappande som på lördagar. Det går inte att lura kloka kroppen. Den vet exakt vad det gäller och hur mycket tid är kvar till hans värsta fiende- vardag.
På söndagar vaknar jag plösligt från en obekymrande tillvaro och förstår att jag inte har hunnit fixa allt som jag har planerat. Inte hälvten av det förstås. Och då växer i min kropp en stor våg av panik.Tvätten ligger ostrykat, kläder är osorterat, sopporna står i hörnet, katten behöver tvättas, räkningarna måste betalas, mjölken räcker inte till,- alla dessa signaler stormar min avslappande  hjärna och kräver svar.
- Allt ordnar sig, säger jag tre magiska ord till mig själv och försvinner i badrummet för en lång stund.  Jag behöver ju färga håret och detta prioriterar jag idag.
Jag måste "putsa" mig då och då för att må  bra. Gråhår irriterar mig ordenligt och försöker att färga det i god tid. Problemet är att mitt hår växer otroligt snabbt och jag måste vara i ständigt jakt vad  mitt gråa hår gäller.
Medan färg bahandlade mitt gråa hår ägnade jag en viss tid åt ansiktsbehandling. Jag är bra på att göra ansiktsmassage, tömma porer och producera egna ansiktsmasker. En av mina bekanta i Vitryssland arbetar som skönhetsterapeut och hon lärde mig alla viktiga knepp.
Efter en timme kom jag ut från badrummet som en helt annan människa. Håret var fint och nyfärjat och hela jag var utvilad och lugn.
- Älskling, kan du gå ut, kasta sopporna och köpa mjölk? frågade jag min man. Jag har nyss badat och vill inte bli förkyld.
- Jag kan göra det efter jag slutar här att stryka, svarade min man med leende, förresten jag har sorterat din hög med kläder, tillade han.
Ja, livet har sina överraskningar.

--I vårt tvåvåningens hyreshus bodde sammanlagd 28 personer, 8 av dom var barnen. De två första åren levde vi tillsammans ett fredligt kollektivliv där var och en hade sin viktiga roll.

På somrarna brukade alla samlas vid festligt dukat bord som ställdes ute på gården, fika tillsammans eller fira någons födelsedag. Varje familj hade med sig någon matträtt och dryck och vi, barnen, stod för underhållningen. Då sjöng jag ofta tillsammans med ett år yngre granne som hette Ura. Ura var bra på att spela dragspel och vi bildade en vacker duett, han och jag.

Vi fick sitta bland vuxna och smaka på alla maträtter och höra en del av vuxens snack. Det var kul för oss att pendla från bord till bord och hamna i olika samtals konstallationer.

Flytten till en ny lägenhet år 1971 var en viktig händelse i familjens liv. Äntligen fick mamma njuta av varmt vatten, badkar och ett stort kök. Att byggarbetarna hade slarvat bort en del av byggmaterial och hade valt att utsätta oss för nya prov bekymrade inte mitt barnhuvud på denna tid. Ett av dessa prov var vårt utedass som var ett gemensamt ”skitställe” för alla hyresgäster. Dasset var stort som ett rum, hade cementgolvet och fyra hål som betraktades av alla vuxna som ett skämt. Ja, man kunde gå och skita tillsammans med hela sin familj och uppleva en otrolig känsla av gemenskap. Dasset låg på avstånd från vårt hus och det krävdes snabbt agerande och starka ben för att kunna hinna i tid vid största behov.

Några år senare efter vårt flytt fick vi veta att byggarbetarna sålde svart alla våra toastollar och kom själva på den ”kloka” lösningen med utedasset. Att myndigheterna fick godkänna deras arbete och lät hyresgästarena flytta in i hus med många brister berodde på vissa faktorer. En av dem var korruptionen. Vi uteslöt inte att byggarbetarna hade delat sin vinst med de andra inblandade i vår byggaffär. Varför ingen av åtta familjer reagerade då hade förblivit en stor gåta för mig under många - många år. 

Jag äcklades av utedassets stink och var rädd för att besöka det på kvällarna när mörkret omvandlade det till värsta spökhuset. Det fanns ingen belysning inne och man riskerade att falla ner i svarta hållet. För att kunna undvika det valde många barn att sitta och skita på golvet i alla dassets hörn.

Vuxna kunde inte acceptera barnens slarviga förhållningsätt till en gemensam toa. För att hålla ordningen inne satt de upp ett schema med turstädningen för alla familjer. Men det hjälpte inte att hålla ordning och reda i utedasset. Våra gamla tanter som var lika rädda som vi, barnen, för att närma sig hålet, tappa balansen och ramla ner, haltade ofta till skogen och tillfredställde sina behov bakom någon buske eller träd.  Vi , barnen, kunde trampa i deras skit vardaglig eftersom skogen var en av dem viktigaste lekplatser för oss.

Då började uppstå konflikter mellan våra fredliga familjer.

- Jag vägrar att plocka annans bajs, protesterade min mamma, förskollärare och sjuksköterska till yrke. – Mina barn skiter inte på golvet! –  lät hennes motivering bestämt och tydligt.

- Det gör de visst, protesterade grannen Hanna. – Jag tog dem på bär gärning när jag besökte toa direkt efter dem.

- Besökte du toa efter dem? tog mormor ordet i vårt försvar. - Du brukar inte använda toa, du springer ju jämt ut i skogen och har minerat hela området.

- Så är det ditt bajs som jag torkar bort från mina barns skor varje dag? frågade grannen Kamelija som var läkare till yrke. – Jag tror att det är dags att sätta upp dörren för varje enskilt hål och var och en ska sköta bara sitt håll.

- Ska man låsa upp sin egen dörr och dela nycklarna till alla i familjen? frågade skeptiskt grannen Valja som hade två slarviga och väldigt rörliga söner. – Då vet jag att mina söner tappar sina nycklar på första dagen och kommer att skita bakom huset.

- Du måste lära dem att inte slarva bort sakerna, kom min mamma fram med sitt pedagogiska råd som gjorde grannen Valja ändå mer upprörd.

- Då får de helst bajsa hemma i en hink så att ingen kan anklaga dem för ogjorda saker, skrek grannen Valja med rött ansikte och lämnade platsen.

- Jag tänker inte städa mer här, sa min mamma bestämt. – Ni får sitta med örona i bajset men jag rör inte mer mitt finger här.

- Och ni, kära vänner, vände hon sig mot oss, kan väl använda skoltoa som ligger bara hundra meter bort från huset. Och så småningom kommer pappa att bygga ett eget utedass på vår tomt eller inne i vår trädgård.

Många familjer slutade att prata med varandra efter denna roliga för många men ändå trista dasstvist. Men vi, barnen, tog inte på allvar föräldrarnas krig och fortsatte leka med varandra och ha kul. Ingen "skitkonflikt" kunde förstöra vår vänskap!