irinka

Jag har bestämt mig för ett nytt viktigt mål i mitt nuvarande liv. Till slutet av året måste jag kunna komma in i mina gamla byxor och mina favorita kjolar som jag hade köpt bara ett år sedan men kunde inte använda på grund av min viktökning.

Jag har aldrig vägt 67 kilo som jag gör nu. Magen puttar framåt och jag kan inte stänga alla knappar på min stickade tröja. Bältet känns obekväm när jag försöker trycka in min stora kropp i nyss inköpta jeans. Jag tittar kritiskt på min figur och konstaterar att jag inte har någon figur alls.

- Du börjar likna mer och mer din lilla syster Tamara, sa min man till mig häromdagen.

- Vad menar du? frågade jag honom försiktigt och blev väldigt upprörd av hans svar.

- Du  blir rundare och rundare både på framsida och baksidan. 

Jag vill inte likna min syster utseendemässigt. Hon har aldrig tränat i sitt liv och de sista tio åren har hennes vikt balanserat mellan 90 och 80 kilo. 

- Jag födde ju tre barn, brukade hon bortförklara sina extra kilon, och jag älskar ju mat i skillnaden från dig.

Jag älskar också mat men hon kommer fortfarande ihåg min barndoms fientlighet till många maträtter. Jag hatade mammas soppor med morötter och lök, rödbetor och vitkål. Men just dessa grönsaker hade min familj odlat på sitt eget grönsaks land och fick i överskott. Då lagade mamma massa maträtter med dessa grönsaker och jag kunde inte tåla dem efter en viss tid.

Syrran däremot var alltätare och kunde mäta sig med vad som helst.

- Jag vet varför du inte har fått bröst än, brukade min syster reta mig när jag nådde tonårsperiods gräns. - Du äter ju så dåligt och brösten behöver näring.

Syrrans bröst petade ut när hon var bara 11 år gammal. Hon började använda behå och fick en extra uppmärksamhet på skolan.

- Vänta bara, jag ska fixa brösten jag med, lovade jag till mig själv och skyndade hem efter skolan för att fixa extra ”näring ” till min svaga kropp.

Hemma undersökte jag skafferiet och alla matlådor och konstaterade till min stora besvikelse att det inte fanns så mycket att välja på.  Syrran fixade sin lunch snabbt och den bestod av två stekta ägg och sidfläsk. Sidfläsket var någon gång i tiden min älskade gris Zyrka som slaktades innan Nytt år och som jag sörjde under många vinterdagar. Zyrka var mycket speciell för mig ,han var nästan som en vän. Jag kliade honom bakom öron och han kunde tuppa av framför mig , ligga och njuta av min beröring.

Nej, jag kunde inte stoppa i mig Zyrkas kroppsbitar och tänka på mitt bröst. Jag kunde inte heller äta kaninkött som ofta serverades i mitt hem. Jag var för känslig så klart och för patetisk enligt min pappa.

Brösten fick jag ändå så småningom inte så stora som syrrans men ändå var dem på plats.  Och allt snack om mina dåliga matvanor hade försvunnit när jag flyttade hemifrån. 

Jag behövde inte banta någon gång i mitt liv. Fram till förra året var jag stolt över min ungdomliga kropp men sedan hände det. Pappas tragiska död orsakade ätstörningar i min kropp. Jag rasade i vikt blixtsnabbt och förlorade 6 kilo på två månader. För att kunna rädda kropp och själ från total kollaps började jag ta stark medicin. Medicinen hade biverkningar. Viktökningen var en av dem.  Med viljan att rädda min själ hade jag förlorat min kropp.

Men nu ska jag kämpa för att få min gamla kropp igen. Jag vet att jag fixar det. Inte för att jag vägrar att bli lik min lilla syster ,jag gör det för min egen välbefinnande.