irinka

I slutet av årskurs 3 blev jag medlem i pionerorganisation. Det var alla barns dröm på denna tid.  För att kunna bli pioner krävdes både bra betyg och bra uppförande på skolan.
Pionerer hade burit en viktig symbol, en röd halsduk. Färgen på halsduken symboliserade blod av alla revolutionerer och hjältar som försvarade sitt fosterland i Andra världskriget.  Vi pionerer skulle bli lika trogna vårt land som dem.
Vi läste mycket om Lenin. Vi ville bli som han. Han var en stor förebild för alla barn och vuxna. Lenin beskrevs som en klok, varm och modig människa. Han älskade barn och kämpade för ljusa framtid för alla fattiga.
Och vi skulle inte svika honom.. Med våra röda halsdukar marscherade vi stolta ute på gatorna och sjöng patriotiska sånger. För var och en av oss var det självklart att vårt land var starkaste och tryggaste i hela världen.
Som ärade pionerer tog vi ofta initiativet till olika aktiviteter. Efter skolan skyndade vi oos i väg till våra andra världskrig veteraner. Vi hjälpte dom med hushållsarbete. Flickor diskade och torkade golvet, killar högg ved och arbetade i trädgården. Vi brukade bjuda våra gamlingar på underhållningar. Då sjöng vi för dem , läste roliga historier och visade sketcher.
Allt kändes värdefullt och viktigt. Så småningom lärde vi oss att bry oss om dem andra och respektera de gamla.
Hemma väntade på oss massa andra sysslor som föräldrarna hade överlämnat åt oss. VI hade knappast en fritid men ändå livet såg ljust ut, spännande och lovande.
Jag hjälpte mamma med att passa min lilla syster Marina som var ett snällt och lugnt barn och behövde inte så mycket uppmärksamhet. När jag var tio, fyllde Marina tre år och hon svansade efter mig överallt.
Jag vågade till och med ta henne ut i skogen för att plocka bär. Mamma visste inte om det men en dag kom Marina från skogen med svullen ansikte och då berättade jag till mamma allt sanningen. Mamma fick panik och slutade att lämna Marina för mitt ansvar. Marina började på dagis och jag fick massa ledig tid.
Men då började mina föräldrar att skaffa hönor, grisar, kaniner och getter för att kunna överleva hunger och försörja familj med köttet, ägg och mjölk.

Jag var glad över kaninfarmen. Jag älskade djur och tog på stort allvar omsorg över kaniner. Med säck i handen utforskade jag alla närliggande ängar och plockade gräs. Kaninerna var aldrig nöjda. De åt upp allt gräs på några sekunder och verkade vara hungriga igen. Värsta för mig var att se att de åt sin egen bajs. Många år senare fick jag veta att det var en vanlig sak hos alla kaniner och harar, de åt sitt bajs för att det fortfarande innehöll näring.
Jag hade panik när jag såg mina kaniner ätande sitt bajs. Då hämtade jag säcken och sprang i jakt efter gräset igen.
Alla mina kaniner hade sina namn. De var en del av mig och efter skolan sprang jag trogen att amata dem.
Men en dag hände det. När jag kom hem såg jag en kaninpäls som torkades på bänken. Pappa stod vid spisen och rörde glatt i köttgryta.
- Idag får ni smaka på en riktig god mat, sa han med leende.
- Vad blir för mat? frågade jag försiktigt.
- Köttgryta med kaninkött, svarade pappa.- Jag slaktade vår gråa kanin.
Jag kunde inte tro mina öron. MIn gråa kanin som jag kallade med smeknamnet Stepaska blev slaktat av pappa och jag skulle få äta upp hans kroppsdelar. Jag var på att svimma. Med tårfyllda ögon sprang jag ut, bort till stallen, öppnade Stepaskas bur och möttes av tystnaden. Den var tom, lika tom som min själ just då.
Jag grät hela kvällen. Jag vägrade äta pappas gryta.
- Sluta du med dumheter, sa han till mig. - Kommer du också gråta och vägra att äta när vi ska slakta grisen? frågade han mig. - Då dör du av hunger!
- Jag dör hellre av hunger än jag ska äta upp mina vänner! skrek jag ilsket i hans ansikte och sprang ut.
Jag sprang till skogen som brukade trösta mig och som låg bara hundra meter bort från vårt hus. Där kastade jag mig i mössan och grät tills mamma kom fram och kramade mig ömt.
- Det är djurets öde att bli slaktat av människa, sa mamma till mig.
- Jag kommer aldrig att slakta något djur i mitt liv även om jag måste dö, svarade jag bestämt.

Redan i första klass blev jag mobbad av mina skolkamrater. Fina pojkar och flickor vars föräldrar arbetade som lärare på jordbrukshögskolan tillhörde överklassen. De kunde sina läxor, de hade med sig massa godis och annat gått, de fick alltid sitta på första bänkar och få fröknarnas uppmärksamhet. De fick aldrig kvarsittning och hade högsta betyg.

Min mamma var en vanlig förskollärare och pappa var militär som förutom stridsvagnar, raketer och pistoler hade ett annat stort intresse i sitt liv- alkohol. Det visste min lärare med ändå kunde hon straffa mig jämnt med dåliga betyg. Hennes röst följde mig under många år. Jag kommer ihåg att jag bara önskade försvinna från klassen när fröken läste högt upp våra betyg för diagnosen eller tentan. Sedan var många kvarsittningar när jag med några andra” dåliga elever” skulle sitta med fröken och skriva samma diktamen fem-sex gånger för att kunna förbättra mitt betyg. För att inte oroa min stackars mamma som hade massa andra problem lärde jag mig att fuska. Det var lätt att gömma från föräldrar dåliga betyg. Jag drog bort från arbetsböcker ”olämpliga” sidor och gömde dem i skogen på väg hem. Allt gick bra tills mamma upptäckte att mina arbetsböcker var för tunna och innehöll för få sidor. Då kom sanningen fram. Jag grät och gav löfte att aldrig göra så igen.

I årskurs två blev situationen lite bättre. Då kom mitt intresse för läsningen fram. Jag lånade många böcker på skolbiblioteket och öppnade för mig en hel ny värld där fanns fantasi och drömmar. Mina betyg gick upp. Frökens blick blev mjukare och hon flyttade min bänk långt fram.

Årskurs tre slutade jag med högsta betyg. Det var bara matte som fortfarande var svår för mig och tråkig. Matte kunde jag inte klara med hjälp av mina sagor och berättelser. Jag behövde hjälp.

Pappa kunde hjälpa mig med matte men jag gillade inte hans lärarmetoder. Han brukade sitta timmarna med mig och gå genom halva matteboken. Jag var trött och sömnig och han struntade i det. Hans monotona röst var som en plåga. Jag satt bredvid honom, tittade i hans ögon och lovade mig att aldrig mer söka hjälp hos honom. Men sedan var det igen någon svår uppgift på matte och för att släpa dåligt betyg vände jag till honom igen.

Pappa gillade att undervisa i olika ämnen för mig och för min syster när han var onykter. Då kunde han prata timmarna, förklara och testa våra kunskaper. Ett enda ämne som han inte var bra på var engelska. Och detta ämne räddade ofta våra kvällar. Vi hade engelska böcker i dagligt beredskap på bordet. När pappa brukade komma fram och fråga om vi behövde hjälp med något ämne tog vi fram våra engelska böcker.

- Detta kan jag inte, brukade säga pappa och lämna oss ifred. Ni behöver inte kunna detta skitspråk, brukade han tillägga.

Jag tyckte om engelska. Det var lite svårt för mig från början att ”knäcka” koden och jag kunde inte läsa på engelska. Men jag hade ett fantastiskt minne och kunde fuska med läsningen när hela sidan av texten kunde jag i minnet. En ung fröken upptäckte aldrig mitt fusk men hon blev snart gravid och fick barn. Då tog hand om oss en erfaren fröken som märkte på en gång att jag inte kunde läsa. Men hon beundrade mitt fantastiska minne och ställde upp för mig. Hon stannade med mig efter skolan och tränade så mycket jag behövde.

Tack henne blev engelska en del av mitt liv. Jag fick ett fint underlag för att träna andra främmande språk i framtiden.Min språkbegåvning kom fram lite senare. Men redan i årskurs 4 var mina uppsatser på ryska och vitryska bästa i klassen. Fröknarna brukade läsa dem upp och inspirera andra elever med mina tankar.

- Du blir nog en författare, fick jag höra av mina fröknar.

- Nej, brukade jag protestera. Jag vill bli en artist.

- Man kan bli en författare och artist samtidigt, skrattade min mormor när jag berättade för henne om mina drömmar. – Men viktigaste för mig är att du blir en bra människa!

En annan viktig människa i mitt liv var mormor Lena. Hon var hemmafru hela sitt liv och gifte sig med morfar utan någon kärlek. Morfars första fru var hennes syster och när syster dog i kolera offrade mormor sitt liv åt två systers söner. På den tiden var det vanligt att någon i familjen kunde ersättas av närmaste släkt för barnens skull. Mormor Lena blev Maksims fru och styvmamma till treåriga Aleksej och tvååriga Georgij. Min mamma Tamara föddes lite senare och mormor så småningom fick ta hand om tre barn.

Mormor var duktig på att baka. Hennes bullar, kakor och piroger fick smaka många människor i vår by. Varje morgon vaknade hon tidigt, bakade och packade sin stora väska. Hon åkte till närmaste städer och sålde sina bakelser. Tack detta fick vi pengar för mat och kläder. Jag fick åka med mormor ganska ofta på somrarna. Jag lärde mig att hantera små pengar väldigt tidigt i mitt liv och mormor kunde lämna mig ensam vid någon kyrka med massa bakelser som jag skulle sälja. Hon själv tog då en runda på stan för att köpa mat eller något annat som behövdes. Jag var bara 9 år gammal men fick aldrig luras av någon vuxen. När de betalade för bakelserna räknade jag alla pengar noggrant och gömde i fickan. Ibland fastnade mormor i någon lång kö och jag fick vänta timmarna på henne. Då var jag orolig för att hon aldrig skulle komma tillbaka. Min oro omvandlades ofta till enorm hunger och jag åt  alla resterande bullar och piroger i väntan på henne.

När jag såg hennes siluett i slutet av gatan brast jag ofta i tårar. Det var tårar av glädje och lättnad.  Mormor raskade ofta fram, kramade mig ömt och lovade att hon aldrig skulle lämna mig ensam igen. Sedan satt vi i bussen, drack läsk och åt korv och kände oss så lyckliga och glada.

Efter morfars bortgång stannade jag hos mormor mer än vanligt. Hon sörjde inte sin make men det var inte lätt för henne att klara sin vardag med en misär pension på 8 rubbel i månad. För att kunna överleva hyrde hon ut ett av sina rum för elever från jordbrukhögskola. Fyra femtonåriga ungdomar flyttade in i mormors lilla hus och livet för mig blev ännu mer spännande. Killarna lärde mig att spela kort, svära, steka ägg och putsa skor. De hjälpte mig med mina läxor och jag fick utforska en hel ny värld där fanns ett speciellt ordspråk, olika musikstilar, diskussioner om tjejer, festar och pluggande. Grabbar respekterade min lilla mormor och hjälpte henne med hushållsarbete. De kuggade ved, sandade vägar, hämtade vatten och kastade sopporna. Hon i sin tur bjöd dem ofta på kokta potatisar och stekta ägg och vi åt tillsammans vid mormors stora bord.

Just då blev jag kär för första gången i mitt liv. Hur gammal kunde jag vara då? Kanske åtta år. Och han var två gånger äldre än jag. Jag kommer ihåg hur jag rodnade i ansikte när jag såg Honom, hur jag kunde sitta timmarna förtrollad och lyssna på hans ostämda gitarr, hur jag gömde hans kort under en buske i trädgården. Jag grävde ett hål i marken, lade kortet dit och sedan en stor bit glas ovanpå. Det var min hemlighet.

Killen som jag var kär i hette Kasik. Han var 16 år gammal och hade en riktig tjej. Men det spelade ingen roll för mig. Jag hade min dröm. Drömmen om Kasiks kärlek till mig som skulle föddas i hans hjärta någon gång i framtiden. Då borde jag hinna bli vuxen och vacker. Lika vacker som hans nuvarande tjej och kanske lite vackrare.  Och viss skulle vi gifta oss och vara lyckliga i alla våra dagar.

Men Kasik avslutade sin utbildning och försvann. Och lilla mormor kände sig sjuk och svag oftare och oftare. Hon hostade blod och alla trodde att hon drabbades av tuberkulös.

Då flyttade jag permanent hem till vår nya lägenhet. Till mamma och pappa och mina två systrar.

Jag har inte så många kort från min barndom. Jag blev aldrig fotograferad med min morfar och mormor. Men jag älskade dem från hela mitt hjärta. När mamma och pappa fick egen lägenhet år1971 ville jag inte flytta med dem. Jag kände mig trygg i morfars lilla stuga med en vacker och stor trädgård som doftade och blomstrade så obeskrivligt förtjusande varje maj.

Ingen lägenhet kunde ersätta mormors goda bullar ,hundens Rex trogna blick. Jag var lycklig där med mina handsydda tygdockor, med min primitiva livsstil där jag fick själv bestämma när jag ville gå och lägga mig eller när jag skulle borsta mina tänder. Morfar hade inte någon TV men hans största rikedom var en gammal grammofon. Och min kärlek till musiken föddes redan då när jag lyssnade på gamla marscher och valser.

Mormor tog mig ofta till skogen där jag fick sitta och vakta över hennes väska medan hon plockade bär. Jag var dålig hjälpare men mormor hade mig som ett sällskap. Vi gick hem oftast genom kyrkogården som låg alldeles intill mormors hus. Jag var aldrig rädd för något spöke trots att fick höra massa spökhistorier från mormor.

Morfar var en av dom bästa skomakare i området och hade alltid många klienter och massa jobb. Jag älskade att sitta med honom och observera hur han lagade andras skor. Jag kunde inte förstå varför morfar inte hade pengar för att köpa en TV apparat.  Han brydde sig inte liksom om det , han levde i sin värld där fanns plats för hans tre barn, många barnbarn och hans andra behov som jag inte vill avslöja för allmänheter. ( han får vila i fred).

Morfar dog i november 1971. Hans död var som en stor chock för alla. Han klagade aldrig på någon ohälsa. Men orsaken till döden blev hans lunginflammation som läkare inte upptäckte i god tid.

Jag var 7 år gammal då. När jag sist såg honom levande låg han under några täcken och frös. Jag försökte tala med honom men han kunde inte svara på mina frågor, hans mun skakade och jag hörde hur hans tänder slogs om varandra. Läkaren blev inkallad med han ställde fel diagnos och rekommenderade vila och sömn.

Dagen därpå samlade morfar alla sina krafter och tog sig i väg på egen hand till lasarett. Men han klarade inte komma fram, han kollapsade på halvvägen framför mammas ögon som just då var på väg till mjölkaffären. Hon såg honom gående men plösligt började morfars kropp sjunka ner, hans ben förlorade sin styrka, han tappade balansen och ramlade ner på marken. Mamma började skrika och ropa på hjälp men morfars hjärta stannade.

Att morfar hade dött fick jag veta av klasskamrater på skolan.

- Varför är du här? frågade mig en kille. Din morfar är dött, du ska vara hemma och sörja.

Jag nådde mormors hus på några minuter och träffades av tårar. Morfars syster var väldigt ledsen och grät så det hördes långt borta. Jag kom in i huset, gick genom alla rum och fick se morfar liggande på en bänk. Han var klädd i en vacker kostym, hade slips på sig och såg mycket alvarlig ut. Jag visste inte då att det var vårt sista möte. Vi barnen fick inte vara med på begravningen. Jag grät inte heller. Som sjuårig förstod jag inte så bra med döden. Men morfars grammofon fick jag i arv och jag var glad för det.