irinka

Flytten till en ny lägenhet år 1971 var en viktig händelse i familjens liv. Äntligen fick mamma njuta av varmt vatten, badkar och ett stort kök. Att byggarbetarna hade slarvat bort en del av byggmaterial och hade valt att utsätta oss för nya prov bekymrade inte mitt barnhuvud på denna tid. Ett av dessa prov var vårt utedass som var ett gemensamt ”skitställe” för alla hyresgäster. Dasset var stort som ett rum, hade cementgolvet och fyra hål som betraktades av alla vuxna som ett skämt. Ja, man kunde gå och skita tillsammans med hela sin familj och uppleva en otrolig känsla av gemenskap. Dasset låg på avstånd från vårt hus och det krävdes snabbt agerande och starka ben för att kunna hinna i tid vid största behov.

Några år senare efter vårt flytt fick vi veta att byggarbetarna sålde svart alla våra toastollar och kom själva på den ”kloka” lösningen med utedasset. Att myndigheterna fick godkänna deras arbete och lät hyresgästarena flytta in i hus med många brister berodde på vissa faktorer. En av dem var korruptionen. Vi uteslöt inte att byggarbetarna hade delat sin vinst med de andra inblandade i vår byggaffär. Varför ingen av åtta familjer reagerade då hade förblivit en stor gåta för mig under många - många år. 

Jag äcklades av utedassets stink och var rädd för att besöka det på kvällarna när mörkret omvandlade det till värsta spökhuset. Det fanns ingen belysning inne och man riskerade att falla ner i svarta hållet. För att kunna undvika det valde många barn att sitta och skita på golvet i alla dassets hörn.

Vuxna kunde inte acceptera barnens slarviga förhållningsätt till en gemensam toa. För att hålla ordningen inne satt de upp ett schema med turstädningen för alla familjer. Men det hjälpte inte att hålla ordning och reda i utedasset. Våra gamla tanter som var lika rädda som vi, barnen, för att närma sig hålet, tappa balansen och ramla ner, haltade ofta till skogen och tillfredställde sina behov bakom någon buske eller träd.  Vi , barnen, kunde trampa i deras skit vardaglig eftersom skogen var en av dem viktigaste lekplatser för oss.

Då började uppstå konflikter mellan våra fredliga familjer.

- Jag vägrar att plocka annans bajs, protesterade min mamma, förskollärare och sjuksköterska till yrke. – Mina barn skiter inte på golvet! –  lät hennes motivering bestämt och tydligt.

- Det gör de visst, protesterade grannen Hanna. – Jag tog dem på bär gärning när jag besökte toa direkt efter dem.

- Besökte du toa efter dem? tog mormor ordet i vårt försvar. - Du brukar inte använda toa, du springer ju jämt ut i skogen och har minerat hela området.

- Så är det ditt bajs som jag torkar bort från mina barns skor varje dag? frågade grannen Kamelija som var läkare till yrke. – Jag tror att det är dags att sätta upp dörren för varje enskilt hål och var och en ska sköta bara sitt håll.

- Ska man låsa upp sin egen dörr och dela nycklarna till alla i familjen? frågade skeptiskt grannen Valja som hade två slarviga och väldigt rörliga söner. – Då vet jag att mina söner tappar sina nycklar på första dagen och kommer att skita bakom huset.

- Du måste lära dem att inte slarva bort sakerna, kom min mamma fram med sitt pedagogiska råd som gjorde grannen Valja ändå mer upprörd.

- Då får de helst bajsa hemma i en hink så att ingen kan anklaga dem för ogjorda saker, skrek grannen Valja med rött ansikte och lämnade platsen.

- Jag tänker inte städa mer här, sa min mamma bestämt. – Ni får sitta med örona i bajset men jag rör inte mer mitt finger här.

- Och ni, kära vänner, vände hon sig mot oss, kan väl använda skoltoa som ligger bara hundra meter bort från huset. Och så småningom kommer pappa att bygga ett eget utedass på vår tomt eller inne i vår trädgård.

Många familjer slutade att prata med varandra efter denna roliga för många men ändå trista dasstvist. Men vi, barnen, tog inte på allvar föräldrarnas krig och fortsatte leka med varandra och ha kul. Ingen "skitkonflikt" kunde förstöra vår vänskap!