irinka

Min syster Tamara föddes ett år och fyra månader efter mig och det var igen pappas ord som avgjorde vilket namn andra flickan i familjen skulle få.

- Du fick namnet Tamara efter din mamma, förklarade pappa tydligt sitt val, med detta ville jag signalera hur starkt min kärlek till din mamma varit!

Bebisen Tamara var en hel motsatt till mig. Hon var lugn som en ängel och vacker som en liten docka. Men när hon var bara några månader gammal drabbades hennes lilla kropp av tvåsidig lunginflammation. För att rädda hennes liv krävdes extra insatser: injektioner i huvudet. De kunde orsaka farliga biverkningar i framtiden men mamma brydde inte om det och ville bara rädda sitt barn med vilket pris som helst.

Tamara överlevde den svåra inflammationen och efter ett par år var denna olyckliga händelse helt borta från minnen. Hon växte snabbt och hade bra aptit i jämförelse med mig. Mamma köpte likadana kläder för oss och många människor trodde att vi var tvillingar.

Pappa lekte med oss på ett speciellt sätt. Han anordnade brottningsturneringar där vi fick mäta styrka med varandra. Tamara var starkare men jag var listigare och turneringarna hade nästan alltid samma resultat: avgjort.  Jag nöjde mig med det men syrran tyckte att det var orättvist för henne att förlora. Hon var stor och kraftig men jag med min lilla kropp och mitt kloka huvud bevisade att inte alltid styrka hade avgörande effekt.

Pappa var oftast på min sida. Han uppskattade min klokhet men var kritisk mot min inställning till mat.

- Titta på din syrra, brukade han påpeka, hon äter vad som helst och gör inte grimaser vid matbordet.

Jag gjorde inte heller grimaser men jag visste vad pappa menade. Varje gång när maten hade serverats observerade jag noggrant vad det skulle innehålla. Om det var någon konstig maträtt vägrade jag äta.

Jag hatade alla grönsaker och mest av allt löken och morot. Men mamma brydde inte om min smak, hon brukade använda lök och morötter till alla maträtter. Och jag följde med skräck i ögon varje hennes rörelse när hon stod vid spisen och serverade mat till mig. Sedan var det en lång kamp med min tallrik. Jag satt längst av alla vid matbordet och svalde mot min vilja det som verkade vara äckligt och osmakligt. Ibland gick det så illa att jag spydde i egen tallrik. Då var pappa rasande.

- Vad är det för något? skrek han i mitt öra och pekade mot tallriken. - Jag förstår varför du inte orkar med alla dina läxor och klagar på ont i mage. Sluta med alla dessa dumheter!

Jag brukade brista i tårar som rann i mängder i min redan förstörda med spyor soppa och ha synd om mig själv.

När vi skaffade en hund lite senare fick han hjälpa mig  med att äta upp min oönskade mat.

- Jag ska berätta till pappa vad du håller på , brukade min syrra hota mig med avslöjandet.

Då var jag tvungen förhandla med henne och offra någon värdefull sak som kunde stänga hennes mun. Det var mina vykort, artistfoton, bokmärken och pennor som hon ofta lade beslag på.

- Vänta bara till jag blir stor, sade jag till min syster och  hoppades på att ta revansch någon gång i framtiden.

- Då måste jag ju vänta länge, om du fortsätter att äta så dåligt kommer du aldrig att vara något hot för mig, hetsade syrran mig med sina fräcka uttalanden.

Vi tävlade om allt: mammas uppmärksamhet, killarnas val, mormors kläder, barntidningar. Ibland gick det riktig illa. Vi kunde slåss och dra varandra i håret. Vi kunde säga elaka ord och gömma varandras grejor. Vår avundsjuka hade inga gränser. När mamma hade köpt en vacker kostym till min syrra som bestod av byxor och en liten kavaj grät jag hela kvällen och vägrade att lämna mitt rum. Nästa dag åkte mamma till stan och köpte en likadan kostym till mig. Då kände jag mig nöjd trots att kostymen inte hade något att göra på min smala och outvecklade kropp. Den satt däremot perfekt på min syrra.

Hon visste det och retade mig då och då.

- Du ser ut som en fägelskrämma i den, spelade hon på mina känslor.

- Kul för dig att du ser ut som en kille, brukade jag parera hennes vassa ord.

Hon såg på riktigt ut som en kille. Hon hade aldrig ett långt hår och hon älskade att bära byxor. Hon hade inte många tjejkompisar men killarna snurrade runt henne i mängder.

Hon var lugn och balanserad, hade god aptit och lite intressen. Hon var dåligt på att sjunga och tyckte att musik var tråkig. Hon ställde inte höga krav å tillvaro och levde med realistiska drömmar. Hon hade tålamod, styrka men saknade klokhet och medkänsla.

Vi satt vid samma bord dag efter dag, två olika världar, grävde i varandras tankar och kidnappade varandras känslor. Det var inte lätt för både oss må du tro.
( på bilden är min syster Tamara med familj och min man José)