irinka

Dotter reser runt i Ryssland och möter vår stora familj. Jag sitter och tänker på ett intressant sammanträffande som är svårt att förklara. Som jag hade skrivit förut kommer min pappa ursprungligen från Ryssland, där föddes han i en liten by utanför staden Zaposhok.

Zaposhok betyder på ryska en stövel. Pappa berättade för mig att staden fick sitt konstiga namn när tzar Pjotr besökte detta ställe som var en riktig ”håla” och tappade sin stövel i geggan på en gata mitt i stan.

Jag besökte Zaposhok en gång i mitt liv. När jag var 10 år gammal tog pappa mig ut på mitt livs första långa resa. ”Nu är det dags att möta min släkt”, sa han till mig. Jag var redo att åka med honom vart som helst. Jag kände mig trygg med min lilla pappa och spelade ingen roll för mig att mamma var emot vår resa. Vi packade resväskan, sa ”adjö” till mormor och stack i väg.

Det var kul att resa med pappa. Hän var lätt att komma i kontakt med vem som helst. Vi skaffade tågbiljetter väldigt snabbt trots att kön vid kassan var oändlig. Pappa försvann för en stund och dykte upp med en chokladask, han gick in i lilla kassarummet, snackade en stund med kassörska, lämnade sin ask till henne och kom ut med lysande ansikte.

”Hon fixar det om en stund”, sa han till mig. ”Kom vi ska fika!”.

Vi satt på en bänk och åt några smörgåsar. Pappa hade en flaska vin med sig . Han öppnade sin flaska i smyg och tog några klunkar. Han blev gladare på en gång och började vissla en bekant melodi.

Jag satt stilla och tänkte på mamma som just då hade kommit hem från jobbet. Jag visste hur oroliga hon hade varit för min skull.

”Allt blir bra”, försökte jag skrämma bort skuldtankar. ”Jag ska möta farmor och farfar och massor av mostrar och fastrar”, tänkte jag positivt på saken.

Tåget till Moskva kom mitt i natten. ”Berlin- Moskva” stod på en av vagnen. Vi sprang på perrongen och latade efter vår vagn.

Det var tyst i vår vagn, alla passagerare sov och vi smög försiktigt i trånga korridoren. Vi hittade våra platser och oturligt fanns den på ”andra våningen” så kallade vi hängplatserna. Man skulle klättra upp och lägga sig på dessa platser, det gick inte att sitta på dem.

”Det blir nog bra”, svarade pappa på min oroliga min. ”Vi ska lägga oss på en gång och sova”.

Jag tittade omkring mig och konstaterade med mitt barns syn att våra grannar i kupé var tyskar. Det fanns mycket mat på bordet och konstiga dryck som jag aldrig sett i mitt liv. Två kvinnor sov på nedersta platser. En av dem tog av sig sin peruk och hängde på hyllan. Jag visste att tyska kvinnor hade peruktrend på denna tid. 

Jag klättrade upp till min plats, sträckte på min trötta kropp och försökte somna. Men pappan hann före mig och efter en stund fick jag höra hans snark.

”Nu är det kört för mig”, var min första tanke. Men jag hade fel. Jag var så trött och utmattad att jag somnade trots pappas symfoni.

Vi blev väckta väldigt tidigt av våra grannar som började prata på tyska och hade ingen hänsyn till sovande människor. De satt och åt och matlukt kliade min näsa. Pappa hälsade på tyska Goten tag och kvinnorna brast i skratt. Han kunde charma vem som helst min lilla pappa.

”Välkomna till vårt bord”, sa kvinnorna och pappa hoppade ner från sin hängande säng. Han blinkade åt mig och vinkade med handen. Jag var hungrig och behövde inte vänta länge.

Tyskarna var vänliga och efter några minuter var jag proppmätt. ”Om tio minuter är vi i Moskva!”, sa pappa förtjust.

Mitt hjärta började klappa så högt att jag tappade andan för en stund. Hur många gånger hade jag drömt om denna stund visste bara Gud. Att besöka Moskva, Sovjet Unions hjärta kändes så stort för vilket som helst barn på denna tid. Jag kände mig utvald och min lycka hade inga gränser.