irinka

När jag var bara sju år gammal hade mamma fått ett barn till. Det var hennes sista försök att utöka familjen med en kille och det misslyckades igen. Mamma tillbringade på BB en vecka och pappa passade på och festade alla dagar med sina polare.

- Det finns ingenting att fira, sa han till dom, det är tvärtom, jag måste dämpa min besvikelse.

Min minsta syster var ännu lugnare än Tamara och hade stora blåa ögon.

Pappa avgjorde igen vilket namn även detta barn skulle få.

- Hon kommer att kallas Marina som min mamma, var hans förslag. Och mamma Tamara hade ingenting emot det.

Med Marinas födelse fick jag uppleva på riktigt att jag hade blivit stora syster. Det kändes väldigt kul för mig att leka med henne och lära henne alla nya saker. Marina störde aldrig mig och rörde ingenting på mitt rum. Hon kunde sitta stilla timmarna och leka med sina dockor.

Mamma pussade och kramade Marina hela tiden. Det gjorde mig avundsjuk. Jag fick inte så mycket värme av mina föräldrar när jag var liten.

När Marina började på dagis kunde mamma skämma bort henne även där för att hon jobbade som förskollärare.

En dag gjorde Marina något som överraskade alla. Hon lämnade dagis och gick till affär som låg en halvkilometer bort. Hon var bara fyra år gammal och det kunde hända vad som helst med henne på vägen . Alla på dagis fick kalla fötter, de började leta överallt efter henne och mamma hittade henne i godisaffär.

- Hon är inte så lugn som vi tror, sa dagispersonalen efter denna märkliga händelse.

Vi fick hemma ett uppdrag att ha extra koll på Marina. Men hon gjorde aldrig mer om sitt rymningsförsök.

Mamma tog ofta Marina med sig till mormors stuga. Trots att mormor hade flyttat till oss odlades massa grönsaker på hennes tomt och vi plockade alla frukter. Medan mamma jobbade i grönsakslandet lekte Marina med sina leksaker i närheten.

- Mamma, jag är törstig, sa hon en gång till mamma.

-  Gå och hämta juice i väskan, sa mamma till henne. - Du hittar den säkert.

Mamma glömde bort att hon hade i väskan en öppen flaska vin som hon hade tagit för pappa. Marina öppnade väskan och tog ut denna flaska och drack en hälften av innehållet. Hon trodde att det var juicen.

- Mamma, jag mår illa, sa hon efter en stund till mamma, mina ben kan inte gå.

När mamma tittade på henne såg hon blek ut och hade det svårt att andas. Då förstod mamma att något gick fel och sprang till väskan. Hon såg att vinflaskan stod öppen och saknade hälften av vätskan.

Det var tur för Marina att mamma var utbildat sjuksköterska. Hon visste vad man gör vid alkoholförgiftning.

Denna historia berättade mamma för oss om och om. Och den gav Marina en mycket speciell status i vår familj.

- Du borde föddas som en pojke, sa pappa. - Du har även samma smak som jag. Du drack ju halvaflaska vin utan att märka det, otroligt.

När Marina var bara fem år gammal åkte mamma på en månads kurs och lämnade henne med pappa och oss, systrar. Då bestämde jag mig för att lära henne att läsa. Läskoden knäckte hon snabbt och böckerna öppnade för henne helt annan värld. Mamma blev mycket överraskad när hon kom hem efter sin kurs och hittade Marina med en bok i handen.

- Det blir en bra pedagog av dig, gav hon sitt beröm åt mig.

- Jag vill inte bli någon pedagog, protesterade jag, det räcker med dig som aldrig har tid för oss.

- Menar du att jag är en dålig mamma? ifrågasatte mamma mina funderingar.

- Jag vill inte dela dig med andra barn på dagis, svarade jag ärligt.