irinka

Mamma var en begåvad förskollärare och ägnade åt lokalt dagis många år av sitt liv. Jag kommer inte ihåg att hon stannade någon gång hemma och tog hand om mig när jag var sjuk. Jag fick klara mig själv och mamma skyndade sig alltid till jobbet. Det fanns inga vikarier på denna tid och man fick vårda barn bara till sexårig ålder.

Jag var ofta sjuk när jag var liten. Krönisk halsinflammation plågade mig vid minsta kyla. Jag kunde aldrig dricka kallt vatten för att min hals kunde inflammera på en gång. Jag låg hemma ensam och väntade på mamma som besökte mig vid lunchtiden och gav medicin. Alla tabletter smakade pyton men jag svalde dem modigt för att slipa ligga i sängen länge.

Jag saknade min skola och var rädd för att missa många roliga saker.

Mammas jobb tog alla hennes krafter och tålamod. Hon hade 25 små barn i sin grupp och bara en person hjälpte henne med att ta hand om dem under hela dagen.  Min syster Tamara och jag gillade att besöka mammas jobb då och då och hjälpa henne med att klä på alla ungar och leka med dem ute. Mamma sparade alltid för oss en del av sin lunchmat och vi var jätteglada att få smaka på olika goda maträtter.

Mammas chef var en sträng och olycklig kvinna som tyckte om att visa sin position. Hon kunde dyka upp när som helst och spionera efter personalen. Det kändes väldigt obehagligt att äta mammas portion när denna otrevliga kvinna stod framför oss och stirrade på våra tallrikar. Många år senare när jag hade blivit en känd journalist i vårt samhälle försökte denna olyckliga människa att skaffa relationer med mig men jag visade tydligt att jag avskydde henne. Hon plågade ju min mamma under många år och hade ingen synd om oss, små hungriga barn.

Mamma tillbringade sina kvällar med långa planeringar av verksamhet. Varje vecka besökte olika inspektörer hennes dagis och kontrollerade verksamhetens kvalite.  Varje dag genomförde mamma med sina barn många olika aktiviteter. Hon var en duktig berättare, en talangfull sångare, en imponerande skådespelare. Hennes kärlek hade inga gränser och många  barn på dagis kallade henne för” mamma”. Då satt jag där i hörnet och grät av orättvisa. Jag hatade dessa oskyldiga småttingar för att de hade tillgång till min mamma åtta timmar varje dag. Hon torkade deras rumpor, tvättade deras snor, hon sjöng för dem glada sånger och lärde dem massa olika saker. Men när hon kom hem efter jobbet hade hon inte orkat egna någon tid åt oss.

- Dina små vampyrer såg ut all din energi, skojade pappa ibland.

- De är små änglar, rättade mamma pappas ord. – De förnedrar mig aldrig som du när du dricker…

Pappa kritiserade ofta mammas beslut att byta sjuksköterskans yrke till förskollärare. Han kunde inte förstå att mamma var tvungen att göra det för att få plats för oss på dagis. Han förstod inte heller att vår nya lägenhet var också mammas förtjänst.

När jag var liten fick jag höra av många vuxna att alla militärer saknade några ”skruvar” i sin hjärna. Att pappas hjärna inte funkade bra förstod vi lite senare. Han blev mer och mer aggressiv med varje år som gått. Det gick inte att vara hemma med honom när han hade ett stort behov av alkohol. Då stack vi till mammas dagis. Det var vår räddning. Ingenting skulle hända oss när vår mamma befann sig i närheten.

Vi fick övernatta på dagis när pappa var värst. Då vågade inte mamma gå hem och diskutera med honom. Hon bäddade för alla oss tre i dagisets sovrum och låg själv bredvid oss och berättade olika historier. Det kändes så magiskt att kunna ha mamma för oss själva hela långa kvällen.

Jag uppskattade det mest av alla. Då kunde jag prata ostörd med henne om alla mina problem.

Syrrorna somnade ofta på en gång och jag ”smakade” på varje minut som jag hade fått att tillbringa med mamma. Hon var min ängel och jag kunde ge vad som helst för att hålla henne i handen eller smeka hennes hår.

- Hoppas att pappa blir full igen imorgon och vi kan sova här, önskade jag högt.

Detta blev min nya hemliga dröm.