irinka

Som jag hade sagt förut var pappas historier av högsta klass och handlade ofta om armé och dess grymma lagar. Pappa var militär i många år och detta påverkade på hela hans personlighet.

Jag vet inte fortfarande hur mycket sanningen och hur mycket fantasi fanns det i hans berättelser. Men om en sak var vi alla i familjen enade: något väldigt hemskt hade inträffat vår lilla pappa medan han hade burit militär uniform och hade tjänat åt sitt fosterland.

Efter en och annan flaska vin brukade han gråta och upprepa samma ord som alltid spred skräck i våra små kroppar.

- Jag var nära döden, berättade han samma historia om och om. Ingen borde överleva. Men vi klarade det. Jag låg medvetslös på sjukhus i några månader. I självaste Moskva. Jag kunde inte röra på mig och hade en speciell korsett. De sa till mig att jag aldrig skulle få barn lika som Vipolsov. Han blev steril och tog livet av sig. Han hängde sig i badrummet. Jag tog honom ner med egna händer. Min vän Petrov dog av leukemi, Sidorov sköt sig och jag ,jag lever trots alla odds. Och jag kunde ge livet till er tre.

Efter alla dessa ord brast pappa ofta i tårar. Och då ville jag komma fram och krama om honom, han såg ju så olycklig ut i dessa stunder.

Mamma bekräftade att det fanns en stor sanning i pappas berättelser. Hon fick veta lite senare om att han var med i en allvarlig olycka med radioaktiva ämnen. Strålningen påverkade på hans hjärna, han tappade hår och förlorade en del av synen. Just då började pappa dricka alkohol för att kunna” filtrera bort” från kroppen alla giftiga ämnen.

Det var inte så farligt för oss att pappa hade gillat alkohol. De första åren kändes det helt okej att se pappa lite gladare och pratsammare efter en arbetsdag. Han var inte farlig då och lekte med oss och vi hade kul tillsammans. Vi förstod inte riktigt varför mamma var så arg på pappa och ville inte prata med honom. Pappa var ju en fin och en rolig människa.

Våra grannar tänkte likadant som vi, barnen. De utnyttjade pappas godget och hjälpsamhet och ropade på honom vid minsta behov. Han kunde hjälpa med allt . Han var duktig mekaniker, bilreparatör, snickare. Och han hade hjärta av guld och kunde inte säga nej. Så småningom blev pappa allas ”rikedom” och var och en försökte att få en del av honom.

Pappa krävde inte betalt för sina tjänster. Det räckte för honom att bli bjuden till ett matbord med alkohol som följd.  Då drack han gärna sig full och kom hem med sångerna och glädje.

Mamma delade inte med pappa hans glädje. Hon brukade hämta jackan och försvinna i dörröppningen innan pappan ställde till bråket. Sedan vandrade hon ute länge tills pappa hade somnat.

På morgonen brukade mamma reda ut kvällskonflikt med bakfull pappa och väcka oss med sin starka röst. Hon ställde ultimatum för honom och han bad om ursäkt och lovade aldrig mer komma hem full. Mamma skrev en lång lista över alla ärenden som pappa skulle fixa under dagen. Mamma förbjöd honom allt jobb på sidan och pappa accepterade hennes villkor.

Vi låg halvvakna och hörde hela cirkusen. Jag som var äldst kunde inte förstå hur lätt mamma kunde bli lurad av pappa. Han gjorde samma sak om och om igen och hon gav honom en ny chans om och om.

Det heter kärleken, brukade säga min mormor, man blir blind och ser det som man vill se.

Jag förstod inte en sådan kärlek. Jag visste att mamma mådde väldigt illa av pappas fylleri men hon vågade inte lämna honom. Och han visste det och utnyttjade det på viss och sätt.

- Han är ju sjuk, brukade mamma bortförklara pappas omogna beteende. Vem tar hand om honom annars? Han dör utan oss. Lämnar jag honom så säljer han bort sina sista byxor, tillfredställer sina behov med sprit och smälter av hunger.

Min livliga fantasi gav mig en tydlig bild av pappas ensamma liv. Jag föreställde honom mager som ett skelett och halv naken( utan byxor) i sökandet efter mat i sopcontainer. Detta skulle aldrig inträffa min familj, aldrig!