Min första resa till Ryssland(fortsättning)
Vårt tåg stannade vid tågstation som hette på ryska Beloryskij voksal. När vi gick ut på perrongen blev jag yr i huvudet av enorm folkmassa som jag såg för första gången mitt liv.
”Här kan man tappa lätt varandra ”, sa pappa till mig och fångade min hand. ”Håll dig fast och dröm inte på vägen!”.
Mina ögon var stora som tefat när jag åskådade gigantiska byggnader som låg bara hundra meter bort från oss. Alla människor verkade ha mycket bråttom och ingen lade sitt märke till två personer, en man och en liten flicka, som kände sig liksom två lilleputtar i Hullevers land.
”Pappa, jag mår illa”, viskade jag med min svaga röst, ”jag vill hem”.
”Vi är bara på halvvägen till farmor och farfar”, sa pappa intusiastiskt. ”Vi måste åka till Kazanskij tågstation och där tar vi tåget till Rjasanj.”
Jag kände mig trött och hungrig. När vi kom fram till aktuell tågstation hade jag inga krafter kvar. Pappa hittade en ledig bänk inne på stationen och jag fick lägga mig på bänken och sträcka på bena.
”Vila en stund”, sa han och lade vår resväska under mitt huvud. ”Jag är snart tillbaka, ska bara gå på toa”.
Jag var mätt med Moskvas intensiva liv och saknade mina syrror. Konstigt men jag saknade inte min mamma då. Det var kul att resa med pappa, mycket kulare än med mamma. Men mina två syrror var en del av mig och där i Moskva förstod jag hur jag älskade dem.
Några timmar senare satt vi på tåget till Rjasanj. Det tog 8 timmar för att komma dit. I Rjasanj tog vi en liten buss till Zaposhok och efter ett par timmar var vi framme.
Zaposhok överraskade oss med regn och slask. Jag hade på mig nya vita stövlar. När bussen stannade vid en hållplats klev vi ut. Jag var först och hoppade modigt ut i mörkret med vilja att nå marken. Mina fötter landade i något väldigt mjuk och till min stora överraskning upptäckte jag att jag var fast i en lerig vattenpol. Mina vita stövlar ändrade sin färg på en gång.
”Stå inte stilla, dra dina fötter annars sitter du fast!” skrek pappa och drog mig mot sidan. ”Vi är i Zaposhok och här blir man lätt av sina stövlar liksom tzarj Pjötr”, skrattade pappa efteråt när vi promenerade på Zaposhoks leriga gator.
Vi var inte framme än. Farmor och farfar fanns ganska nära men det var 12 kilometer kvar till deras lilla by. ”Inga bussar går dit”, sa pappa,” vi ska lifta”.
Vi väntade mer än en timme innan vi hade blivit plockade av en vänlig lastbilförare som luktade vitlök och vodka och pratade livligt hela vägen. Han kände pappas syrra Polina som var mataffärs chef och hade massa bekanta. ”Hälsa till henne från Egor”, sa föraren till oss innan han tryckte på gaspedalen och försvann i mörkret. ”Tack, brorsa”,sa pappa till honom och jag kunde inte förstå varför han kallade ”brorsa” någon främmande man.
Nu var vi framme för Guds skull. Vi stod framför farfars gård och kunde inte tro att tredagars långa resa var över.
”Nu vill jag sova”, sa jag min sista fras och svimmade.
