irinka

--I vårt tvåvåningens hyreshus bodde sammanlagd 28 personer, 8 av dom var barnen. De två första åren levde vi tillsammans ett fredligt kollektivliv där var och en hade sin viktiga roll.

På somrarna brukade alla samlas vid festligt dukat bord som ställdes ute på gården, fika tillsammans eller fira någons födelsedag. Varje familj hade med sig någon matträtt och dryck och vi, barnen, stod för underhållningen. Då sjöng jag ofta tillsammans med ett år yngre granne som hette Ura. Ura var bra på att spela dragspel och vi bildade en vacker duett, han och jag.

Vi fick sitta bland vuxna och smaka på alla maträtter och höra en del av vuxens snack. Det var kul för oss att pendla från bord till bord och hamna i olika samtals konstallationer.

Jag tröttnar aldrig på att chatta om min älskade Leo som är bästa djur jag har haft i hela mitt liv.
Vilka roliga upplevelser får jag njuta av med hans hjälp!!!
Titta bara på dessa bilder och du förstår mig utan ord...
Han är otrolig!


Han älskar att vara i min närhet, när jag skriver min blogg sover han nära mig.

Han lär sig av mig alla möjliga yogaställningar

Nelias stora kanin använder han som en kudde



Vems ben är starkaste?

Leos bild är med i sista nummer av Hänt extra...

Det är nog för 4 gången som han är med i tidningen... Värsta kändis!

Flytten till en ny lägenhet år 1971 var en viktig händelse i familjens liv. Äntligen fick mamma njuta av varmt vatten, badkar och ett stort kök. Att byggarbetarna hade slarvat bort en del av byggmaterial och hade valt att utsätta oss för nya prov bekymrade inte mitt barnhuvud på denna tid. Ett av dessa prov var vårt utedass som var ett gemensamt ”skitställe” för alla hyresgäster. Dasset var stort som ett rum, hade cementgolvet och fyra hål som betraktades av alla vuxna som ett skämt. Ja, man kunde gå och skita tillsammans med hela sin familj och uppleva en otrolig känsla av gemenskap. Dasset låg på avstånd från vårt hus och det krävdes snabbt agerande och starka ben för att kunna hinna i tid vid största behov.

Några år senare efter vårt flytt fick vi veta att byggarbetarna sålde svart alla våra toastollar och kom själva på den ”kloka” lösningen med utedasset. Att myndigheterna fick godkänna deras arbete och lät hyresgästarena flytta in i hus med många brister berodde på vissa faktorer. En av dem var korruptionen. Vi uteslöt inte att byggarbetarna hade delat sin vinst med de andra inblandade i vår byggaffär. Varför ingen av åtta familjer reagerade då hade förblivit en stor gåta för mig under många - många år. 

Jag äcklades av utedassets stink och var rädd för att besöka det på kvällarna när mörkret omvandlade det till värsta spökhuset. Det fanns ingen belysning inne och man riskerade att falla ner i svarta hållet. För att kunna undvika det valde många barn att sitta och skita på golvet i alla dassets hörn.

Vuxna kunde inte acceptera barnens slarviga förhållningsätt till en gemensam toa. För att hålla ordningen inne satt de upp ett schema med turstädningen för alla familjer. Men det hjälpte inte att hålla ordning och reda i utedasset. Våra gamla tanter som var lika rädda som vi, barnen, för att närma sig hålet, tappa balansen och ramla ner, haltade ofta till skogen och tillfredställde sina behov bakom någon buske eller träd.  Vi , barnen, kunde trampa i deras skit vardaglig eftersom skogen var en av dem viktigaste lekplatser för oss.

Då började uppstå konflikter mellan våra fredliga familjer.

- Jag vägrar att plocka annans bajs, protesterade min mamma, förskollärare och sjuksköterska till yrke. – Mina barn skiter inte på golvet! –  lät hennes motivering bestämt och tydligt.

- Det gör de visst, protesterade grannen Hanna. – Jag tog dem på bär gärning när jag besökte toa direkt efter dem.

- Besökte du toa efter dem? tog mormor ordet i vårt försvar. - Du brukar inte använda toa, du springer ju jämt ut i skogen och har minerat hela området.

- Så är det ditt bajs som jag torkar bort från mina barns skor varje dag? frågade grannen Kamelija som var läkare till yrke. – Jag tror att det är dags att sätta upp dörren för varje enskilt hål och var och en ska sköta bara sitt håll.

- Ska man låsa upp sin egen dörr och dela nycklarna till alla i familjen? frågade skeptiskt grannen Valja som hade två slarviga och väldigt rörliga söner. – Då vet jag att mina söner tappar sina nycklar på första dagen och kommer att skita bakom huset.

- Du måste lära dem att inte slarva bort sakerna, kom min mamma fram med sitt pedagogiska råd som gjorde grannen Valja ändå mer upprörd.

- Då får de helst bajsa hemma i en hink så att ingen kan anklaga dem för ogjorda saker, skrek grannen Valja med rött ansikte och lämnade platsen.

- Jag tänker inte städa mer här, sa min mamma bestämt. – Ni får sitta med örona i bajset men jag rör inte mer mitt finger här.

- Och ni, kära vänner, vände hon sig mot oss, kan väl använda skoltoa som ligger bara hundra meter bort från huset. Och så småningom kommer pappa att bygga ett eget utedass på vår tomt eller inne i vår trädgård.

Många familjer slutade att prata med varandra efter denna roliga för många men ändå trista dasstvist. Men vi, barnen, tog inte på allvar föräldrarnas krig och fortsatte leka med varandra och ha kul. Ingen "skitkonflikt" kunde förstöra vår vänskap!

I slutet av årskurs 3 blev jag medlem i pionerorganisation. Det var alla barns dröm på denna tid.  För att kunna bli pioner krävdes både bra betyg och bra uppförande på skolan.
Pionerer hade burit en viktig symbol, en röd halsduk. Färgen på halsduken symboliserade blod av alla revolutionerer och hjältar som försvarade sitt fosterland i Andra världskriget.  Vi pionerer skulle bli lika trogna vårt land som dem.
Vi läste mycket om Lenin. Vi ville bli som han. Han var en stor förebild för alla barn och vuxna. Lenin beskrevs som en klok, varm och modig människa. Han älskade barn och kämpade för ljusa framtid för alla fattiga.
Och vi skulle inte svika honom.. Med våra röda halsdukar marscherade vi stolta ute på gatorna och sjöng patriotiska sånger. För var och en av oss var det självklart att vårt land var starkaste och tryggaste i hela världen.
Som ärade pionerer tog vi ofta initiativet till olika aktiviteter. Efter skolan skyndade vi oos i väg till våra andra världskrig veteraner. Vi hjälpte dom med hushållsarbete. Flickor diskade och torkade golvet, killar högg ved och arbetade i trädgården. Vi brukade bjuda våra gamlingar på underhållningar. Då sjöng vi för dem , läste roliga historier och visade sketcher.
Allt kändes värdefullt och viktigt. Så småningom lärde vi oss att bry oss om dem andra och respektera de gamla.
Hemma väntade på oss massa andra sysslor som föräldrarna hade överlämnat åt oss. VI hade knappast en fritid men ändå livet såg ljust ut, spännande och lovande.
Jag hjälpte mamma med att passa min lilla syster Marina som var ett snällt och lugnt barn och behövde inte så mycket uppmärksamhet. När jag var tio, fyllde Marina tre år och hon svansade efter mig överallt.
Jag vågade till och med ta henne ut i skogen för att plocka bär. Mamma visste inte om det men en dag kom Marina från skogen med svullen ansikte och då berättade jag till mamma allt sanningen. Mamma fick panik och slutade att lämna Marina för mitt ansvar. Marina började på dagis och jag fick massa ledig tid.
Men då började mina föräldrar att skaffa hönor, grisar, kaniner och getter för att kunna överleva hunger och försörja familj med köttet, ägg och mjölk.

Jag var glad över kaninfarmen. Jag älskade djur och tog på stort allvar omsorg över kaniner. Med säck i handen utforskade jag alla närliggande ängar och plockade gräs. Kaninerna var aldrig nöjda. De åt upp allt gräs på några sekunder och verkade vara hungriga igen. Värsta för mig var att se att de åt sin egen bajs. Många år senare fick jag veta att det var en vanlig sak hos alla kaniner och harar, de åt sitt bajs för att det fortfarande innehöll näring.
Jag hade panik när jag såg mina kaniner ätande sitt bajs. Då hämtade jag säcken och sprang i jakt efter gräset igen.
Alla mina kaniner hade sina namn. De var en del av mig och efter skolan sprang jag trogen att amata dem.
Men en dag hände det. När jag kom hem såg jag en kaninpäls som torkades på bänken. Pappa stod vid spisen och rörde glatt i köttgryta.
- Idag får ni smaka på en riktig god mat, sa han med leende.
- Vad blir för mat? frågade jag försiktigt.
- Köttgryta med kaninkött, svarade pappa.- Jag slaktade vår gråa kanin.
Jag kunde inte tro mina öron. MIn gråa kanin som jag kallade med smeknamnet Stepaska blev slaktat av pappa och jag skulle få äta upp hans kroppsdelar. Jag var på att svimma. Med tårfyllda ögon sprang jag ut, bort till stallen, öppnade Stepaskas bur och möttes av tystnaden. Den var tom, lika tom som min själ just då.
Jag grät hela kvällen. Jag vägrade äta pappas gryta.
- Sluta du med dumheter, sa han till mig. - Kommer du också gråta och vägra att äta när vi ska slakta grisen? frågade han mig. - Då dör du av hunger!
- Jag dör hellre av hunger än jag ska äta upp mina vänner! skrek jag ilsket i hans ansikte och sprang ut.
Jag sprang till skogen som brukade trösta mig och som låg bara hundra meter bort från vårt hus. Där kastade jag mig i mössan och grät tills mamma kom fram och kramade mig ömt.
- Det är djurets öde att bli slaktat av människa, sa mamma till mig.
- Jag kommer aldrig att slakta något djur i mitt liv även om jag måste dö, svarade jag bestämt.

Vädret sjöng: gå och lägg dig. Två helgdagar bjöd på regn, dimma och depression. Redan i fredags låg jag på kvällen med starkt huvudvärk och grät. Jag hade synd om mig själv, jag var besviken på hela världen. Jag kände mig djupt sårat och olycklig.
Sedan kom lördag. Jag sov halva dagen och ville inte dra upp de svarta rullgardinerna i mitt sovrum. Jag ville inte äta heller eller gå ut. Jag var ledsen och trött.
Idag vaknade jag med viljan att omvandla min söndag till en upplevelse. Vädret var inte på min sida. Det regnade redan från morgonen och mitt försök att ta mig på skogsrunda avbröts på en gång. Då valde jag en annan taktik. Jag tände ett ljus på mitt rum och ägnade en timme åt min älskade yoga. Kroppen började komma i balans. Huvudvärk försvann. Jag gick till köket, satte på Radio Guld och med Beatles i örona började steka pankakor, min mans favorit maträtt på söndagarna.
Efter lunchen tog jag bilen och åkte till Birsta. Katten Leo behövde påfyllningen med  foder och strö.
Jag passade på och besökte Media Markt som hade fest och överraskade med Nannys och Alice uppträdanden. Jag fick till o med sjunga i mikrofonen en refräng till Nannys låt Håll mig.
Duracell, en glada kanin, var på plats och delade massa choklad. Han närmde mig ett par gånger och jag kramade honom och sa att han var en snäll och fin.
Jag köpte  5 cd med olika slags musik , bla Darins och Måns sista skivor.
Alice sjöng bara en låt och hon lyckades inte med att tända publiken.



Nanny var som vanligt glad och bjöd på sig själv. Jag kunde inte stå stilla och dansade till alla hennes låtar.



Jag beundrar denna starka kvinna som bekämpade bröstcancer och fortsätter att stå på scenen och ge järnet.



Håll mig,
släpp inte taget om mig,
jag är förhäxat av dig...
sjöng vi tillsammas



Duracell var snäll och bjöd på godis:



Jag var så glad att jag inte stannade hemma och tillbringade min söndag i sängen.

Redan i första klass blev jag mobbad av mina skolkamrater. Fina pojkar och flickor vars föräldrar arbetade som lärare på jordbrukshögskolan tillhörde överklassen. De kunde sina läxor, de hade med sig massa godis och annat gått, de fick alltid sitta på första bänkar och få fröknarnas uppmärksamhet. De fick aldrig kvarsittning och hade högsta betyg.

Min mamma var en vanlig förskollärare och pappa var militär som förutom stridsvagnar, raketer och pistoler hade ett annat stort intresse i sitt liv- alkohol. Det visste min lärare med ändå kunde hon straffa mig jämnt med dåliga betyg. Hennes röst följde mig under många år. Jag kommer ihåg att jag bara önskade försvinna från klassen när fröken läste högt upp våra betyg för diagnosen eller tentan. Sedan var många kvarsittningar när jag med några andra” dåliga elever” skulle sitta med fröken och skriva samma diktamen fem-sex gånger för att kunna förbättra mitt betyg. För att inte oroa min stackars mamma som hade massa andra problem lärde jag mig att fuska. Det var lätt att gömma från föräldrar dåliga betyg. Jag drog bort från arbetsböcker ”olämpliga” sidor och gömde dem i skogen på väg hem. Allt gick bra tills mamma upptäckte att mina arbetsböcker var för tunna och innehöll för få sidor. Då kom sanningen fram. Jag grät och gav löfte att aldrig göra så igen.

I årskurs två blev situationen lite bättre. Då kom mitt intresse för läsningen fram. Jag lånade många böcker på skolbiblioteket och öppnade för mig en hel ny värld där fanns fantasi och drömmar. Mina betyg gick upp. Frökens blick blev mjukare och hon flyttade min bänk långt fram.

Årskurs tre slutade jag med högsta betyg. Det var bara matte som fortfarande var svår för mig och tråkig. Matte kunde jag inte klara med hjälp av mina sagor och berättelser. Jag behövde hjälp.

Pappa kunde hjälpa mig med matte men jag gillade inte hans lärarmetoder. Han brukade sitta timmarna med mig och gå genom halva matteboken. Jag var trött och sömnig och han struntade i det. Hans monotona röst var som en plåga. Jag satt bredvid honom, tittade i hans ögon och lovade mig att aldrig mer söka hjälp hos honom. Men sedan var det igen någon svår uppgift på matte och för att släpa dåligt betyg vände jag till honom igen.

Pappa gillade att undervisa i olika ämnen för mig och för min syster när han var onykter. Då kunde han prata timmarna, förklara och testa våra kunskaper. Ett enda ämne som han inte var bra på var engelska. Och detta ämne räddade ofta våra kvällar. Vi hade engelska böcker i dagligt beredskap på bordet. När pappa brukade komma fram och fråga om vi behövde hjälp med något ämne tog vi fram våra engelska böcker.

- Detta kan jag inte, brukade säga pappa och lämna oss ifred. Ni behöver inte kunna detta skitspråk, brukade han tillägga.

Jag tyckte om engelska. Det var lite svårt för mig från början att ”knäcka” koden och jag kunde inte läsa på engelska. Men jag hade ett fantastiskt minne och kunde fuska med läsningen när hela sidan av texten kunde jag i minnet. En ung fröken upptäckte aldrig mitt fusk men hon blev snart gravid och fick barn. Då tog hand om oss en erfaren fröken som märkte på en gång att jag inte kunde läsa. Men hon beundrade mitt fantastiska minne och ställde upp för mig. Hon stannade med mig efter skolan och tränade så mycket jag behövde.

Tack henne blev engelska en del av mitt liv. Jag fick ett fint underlag för att träna andra främmande språk i framtiden.Min språkbegåvning kom fram lite senare. Men redan i årskurs 4 var mina uppsatser på ryska och vitryska bästa i klassen. Fröknarna brukade läsa dem upp och inspirera andra elever med mina tankar.

- Du blir nog en författare, fick jag höra av mina fröknar.

- Nej, brukade jag protestera. Jag vill bli en artist.

- Man kan bli en författare och artist samtidigt, skrattade min mormor när jag berättade för henne om mina drömmar. – Men viktigaste för mig är att du blir en bra människa!

En annan viktig människa i mitt liv var mormor Lena. Hon var hemmafru hela sitt liv och gifte sig med morfar utan någon kärlek. Morfars första fru var hennes syster och när syster dog i kolera offrade mormor sitt liv åt två systers söner. På den tiden var det vanligt att någon i familjen kunde ersättas av närmaste släkt för barnens skull. Mormor Lena blev Maksims fru och styvmamma till treåriga Aleksej och tvååriga Georgij. Min mamma Tamara föddes lite senare och mormor så småningom fick ta hand om tre barn.

Mormor var duktig på att baka. Hennes bullar, kakor och piroger fick smaka många människor i vår by. Varje morgon vaknade hon tidigt, bakade och packade sin stora väska. Hon åkte till närmaste städer och sålde sina bakelser. Tack detta fick vi pengar för mat och kläder. Jag fick åka med mormor ganska ofta på somrarna. Jag lärde mig att hantera små pengar väldigt tidigt i mitt liv och mormor kunde lämna mig ensam vid någon kyrka med massa bakelser som jag skulle sälja. Hon själv tog då en runda på stan för att köpa mat eller något annat som behövdes. Jag var bara 9 år gammal men fick aldrig luras av någon vuxen. När de betalade för bakelserna räknade jag alla pengar noggrant och gömde i fickan. Ibland fastnade mormor i någon lång kö och jag fick vänta timmarna på henne. Då var jag orolig för att hon aldrig skulle komma tillbaka. Min oro omvandlades ofta till enorm hunger och jag åt  alla resterande bullar och piroger i väntan på henne.

När jag såg hennes siluett i slutet av gatan brast jag ofta i tårar. Det var tårar av glädje och lättnad.  Mormor raskade ofta fram, kramade mig ömt och lovade att hon aldrig skulle lämna mig ensam igen. Sedan satt vi i bussen, drack läsk och åt korv och kände oss så lyckliga och glada.

Efter morfars bortgång stannade jag hos mormor mer än vanligt. Hon sörjde inte sin make men det var inte lätt för henne att klara sin vardag med en misär pension på 8 rubbel i månad. För att kunna överleva hyrde hon ut ett av sina rum för elever från jordbrukhögskola. Fyra femtonåriga ungdomar flyttade in i mormors lilla hus och livet för mig blev ännu mer spännande. Killarna lärde mig att spela kort, svära, steka ägg och putsa skor. De hjälpte mig med mina läxor och jag fick utforska en hel ny värld där fanns ett speciellt ordspråk, olika musikstilar, diskussioner om tjejer, festar och pluggande. Grabbar respekterade min lilla mormor och hjälpte henne med hushållsarbete. De kuggade ved, sandade vägar, hämtade vatten och kastade sopporna. Hon i sin tur bjöd dem ofta på kokta potatisar och stekta ägg och vi åt tillsammans vid mormors stora bord.

Just då blev jag kär för första gången i mitt liv. Hur gammal kunde jag vara då? Kanske åtta år. Och han var två gånger äldre än jag. Jag kommer ihåg hur jag rodnade i ansikte när jag såg Honom, hur jag kunde sitta timmarna förtrollad och lyssna på hans ostämda gitarr, hur jag gömde hans kort under en buske i trädgården. Jag grävde ett hål i marken, lade kortet dit och sedan en stor bit glas ovanpå. Det var min hemlighet.

Killen som jag var kär i hette Kasik. Han var 16 år gammal och hade en riktig tjej. Men det spelade ingen roll för mig. Jag hade min dröm. Drömmen om Kasiks kärlek till mig som skulle föddas i hans hjärta någon gång i framtiden. Då borde jag hinna bli vuxen och vacker. Lika vacker som hans nuvarande tjej och kanske lite vackrare.  Och viss skulle vi gifta oss och vara lyckliga i alla våra dagar.

Men Kasik avslutade sin utbildning och försvann. Och lilla mormor kände sig sjuk och svag oftare och oftare. Hon hostade blod och alla trodde att hon drabbades av tuberkulös.

Då flyttade jag permanent hem till vår nya lägenhet. Till mamma och pappa och mina två systrar.

Jag har inte så många kort från min barndom. Jag blev aldrig fotograferad med min morfar och mormor. Men jag älskade dem från hela mitt hjärta. När mamma och pappa fick egen lägenhet år1971 ville jag inte flytta med dem. Jag kände mig trygg i morfars lilla stuga med en vacker och stor trädgård som doftade och blomstrade så obeskrivligt förtjusande varje maj.

Ingen lägenhet kunde ersätta mormors goda bullar ,hundens Rex trogna blick. Jag var lycklig där med mina handsydda tygdockor, med min primitiva livsstil där jag fick själv bestämma när jag ville gå och lägga mig eller när jag skulle borsta mina tänder. Morfar hade inte någon TV men hans största rikedom var en gammal grammofon. Och min kärlek till musiken föddes redan då när jag lyssnade på gamla marscher och valser.

Mormor tog mig ofta till skogen där jag fick sitta och vakta över hennes väska medan hon plockade bär. Jag var dålig hjälpare men mormor hade mig som ett sällskap. Vi gick hem oftast genom kyrkogården som låg alldeles intill mormors hus. Jag var aldrig rädd för något spöke trots att fick höra massa spökhistorier från mormor.

Morfar var en av dom bästa skomakare i området och hade alltid många klienter och massa jobb. Jag älskade att sitta med honom och observera hur han lagade andras skor. Jag kunde inte förstå varför morfar inte hade pengar för att köpa en TV apparat.  Han brydde sig inte liksom om det , han levde i sin värld där fanns plats för hans tre barn, många barnbarn och hans andra behov som jag inte vill avslöja för allmänheter. ( han får vila i fred).

Morfar dog i november 1971. Hans död var som en stor chock för alla. Han klagade aldrig på någon ohälsa. Men orsaken till döden blev hans lunginflammation som läkare inte upptäckte i god tid.

Jag var 7 år gammal då. När jag sist såg honom levande låg han under några täcken och frös. Jag försökte tala med honom men han kunde inte svara på mina frågor, hans mun skakade och jag hörde hur hans tänder slogs om varandra. Läkaren blev inkallad med han ställde fel diagnos och rekommenderade vila och sömn.

Dagen därpå samlade morfar alla sina krafter och tog sig i väg på egen hand till lasarett. Men han klarade inte komma fram, han kollapsade på halvvägen framför mammas ögon som just då var på väg till mjölkaffären. Hon såg honom gående men plösligt började morfars kropp sjunka ner, hans ben förlorade sin styrka, han tappade balansen och ramlade ner på marken. Mamma började skrika och ropa på hjälp men morfars hjärta stannade.

Att morfar hade dött fick jag veta av klasskamrater på skolan.

- Varför är du här? frågade mig en kille. Din morfar är dött, du ska vara hemma och sörja.

Jag nådde mormors hus på några minuter och träffades av tårar. Morfars syster var väldigt ledsen och grät så det hördes långt borta. Jag kom in i huset, gick genom alla rum och fick se morfar liggande på en bänk. Han var klädd i en vacker kostym, hade slips på sig och såg mycket alvarlig ut. Jag visste inte då att det var vårt sista möte. Vi barnen fick inte vara med på begravningen. Jag grät inte heller. Som sjuårig förstod jag inte så bra med döden. Men morfars grammofon fick jag i arv och jag var glad för det.

När jag är sjuk, kan jag knappast att äta något. Då satsar jag på varma soppor, som ofta innehåller massa nyttiga vitaminer som min sjuka kropp behöver i mängder vid infektioner.

Nu var det dags för berömra borsh som jag älskar för vacker färg, goda smak och lätt recept.
Denna soppa passar perfekt till höstens vackra färger och kalla kvällar. Man behöver 3 kokade medelstora rödbetor, 3 potatisar, 2 revben(fläsk), 1 grönsaksbuljöngtärningen, 1 gula lök till stekningen, dill (innan serveringen), 1 morot( steks med löken), 2 matskedar av surt kål som tillsätts när soppan är nästan färdig, 2 liter vatten.

Förra helgen var jag på utflykt vid stans vackraste plats Sidsjön. Det var en fantastisk dag med slalombackens besegrande, god fika, många ljusa tankar.  Men allt förstördes när jag kom fram till min villoplats och upptäckte en riktig vandalisering av naturen just där. Jag kom hem och skrev några starka ord och skickade till ST.
Veckan gått , jag blivit sjuk och har glömt bort min insändare.
Men den blev publicerad i fredags nummer, hoppas att "grisarna" inte kommer mer att skräpa ner området, men jag tror inte att de läser tidningen...

I onsdag ringde Nelia och meddelade med darrande röst att min systerdotter Kristinas förlossningen sattes i gång.
Jag var jätteorolig för henne för att hennes njuror fick något allvarligt problem ett par veckor sedan och hon lades på sjukhuset för behandlingen. Syrran var stressad och trött med sin ett åriga son och nu var det dags att bli mormor.
Jag bad GUd att hjälpa Kristina och baby. På kvällen ringde Nelia igen ca18.00 och meddelade att pojken kom ut och att Kristina mådde bra. Då började jag gråta...
Kristina är min mans guddotter och min systers äldsta dotter. Hon fyller 19 år den 6 november och nu är hon mamma..Hon var i Sverige 5 gånger och lekte med dockor inte så länge sedan. För mig är det svårt att tro att hon är redan vuxen, någons fru och mamma till en vacker prins..Och jag är en gammal moster som har det svårt att acceptera att tiden går så fort...



Vi hade många glada stunder tillsammans(jul 2002)Kristina var en kanin och jag -Tomte

Hon gifte sig 13 juni, synd att vi inte var med på bröllopet

I tisdags mådde jag illa. Jag hostade hela natten och kunde inte sova. Men jag tog mig till jobbet med hoppet att jag skulle må bättre. Men min kropp började protestera. Redan efter lunch började jag frysa och tog en kopp av varmt te. Tet hjälpte lite gran att dämpa ont i halsen..Men efter samlingen började mitt huvud yra ordenligt. Jag kunde knappast att hålla balansen och valde att åka hem.
Hemma låg jag i sängen till. kl.18 då kom min man från jobbet med en stor bukett. Jag delade alla blommor i tre vaser.
Jag kom på att jag hade glömd en viktigaste dag i mitt liv- 13 oktober träffades min man och jag på disko för många-många år sedan... Denna dag firar vi varje år.
Men nu var jag sjuk och glömde om det...
Blommorna var fina och värmte mitt hjärta.




DEnna blomma heter kålblomma och efter några gagar har börjat lukta kål i mitt rum




Rosor är mina favoblommor och påminner om min lilla älskade mamma som planterade vackra rosor i sin trädgård...

 Trots att jag har legat sjuk med halsfluss och har mått "pyton" har veckan bjudit på några viktiga händelser.
I måndags tex klarade jag en lång sträcka från jobbet i Nacksta till Bredsand på en timme och kvart. Det var roligt att gå genom staden och observera... Jag kom till Bredsand när utebelysningen hade tänts.





Redan efter 15 minuter av min promenad förstod jag att jag hade felskor på mig. Men jag ville inte vända om och sticka till bussen. Med ont i hälen fortsatte jag min väg. Jag tänkte på min farfar som var med i kriget, blev svårt sårad och fortsatte sin långa resa till Berlin med sina trupper. Jag ville vara tålig som han.
Med värsta skavsår klarade jag 10 km men blev tagen av förskräckliga bilden på min fot...( varnar för obehagliga bilden)!!!!
Så här såg ut min höger fot efter seger-promenad!!!!

Han gör det verkligen för att just på hösten börjar Leos flugjakt. De stackarna ( flugorna) försöker gömma sig inne men de kan inte gå undan Leos starka tassar. Han hoppar upp som en värsta akrobat och fångar dom med en enorm glädje. Men först sitter han långa stunder, spånar och bearbetar taktik...

Dotter var på besök förra veckan och som vanligt gav sina synpunkter om vår heminredning.
- Ni måsta skaffa er en stil, sa hon med leende.- Titta på alla dessa färger, massa onödiga saker överallt, man blir stressad av allt det.
Idag , en vecka efter hennes besök, har jag försökt att "skaffa" stil i mitt sovrum. Efter en halvtimme har jag konstaterat att jag inte har lust att ändra på något. Alla mina saker är väldigt viktiga för mig, var och en av dem kopplas till något fint minne.
Jag kom till Sverige för 13 år sedan med en liten resväska som kunde knappast rymma alla mina värdefulla saker. Jag har börjat mitt liv här från ruta 1 när vi hade väntat i två månader för att kunna köpa en riktig säng. Vi har kämpat hårt och kanske mer än någon annan invandrare här för att skaffa utbildning och bra jobb.  Och vi har "byggt" vår lycka med egna händer. Självklart drömmer jag ibland om ett eget hus i närheten av havet men jag är nöjd med det som jag har just nu.
Behöver verkligen mitt sovrum  en stor förändring???

Leo älskar att vara här och nosa på allt...



Kronan köpte vi i Vitryssland



MIna viktiga saker: matta och bandspelare, jag använder dom vardagligen.



Denna bild värmer mitt hjärta ...



Tavlan fick jag av min syster Tamara på 40 års dag. Den sprider positin energi.

Denna vackra jungfru fraktades från Vitryssland




Mattan som är tjock och mjuk köpte jag i somras i Vitryssland




Vattenskål ger fuktighet åt mitt rum...




Katten godkänner mitt rum och mår bra här ( man ska lita på kattens känslor, han ska aldrig lägga sig där finns negativ energi)...



Jag nöjer mig för tillfället med mitt sovrum...

Nelia och Thomas åkte hem på eftermiddagen och jag blev väldigt ledsen. Tårarna bara rann och jag orkade inte sitta hemma. Jag hämtade stavar, fotokamera och gick ner till Fläsjan. Där fick jag tröst av havsvågor, vackra träd och allt annat... Tack hösten för din förståelse!!!
Första frost på tak i Bredsand






För första gången behövde jag en mössa..

jag älskar havet med stor passion...







Löven faller ner, fåglar sjunger Hej då...

Jag älskar att fotografera och om jag hade möjlighet att välja mitt yrke på nytt , skulle jag inte chansa på en vanlig journalistik. Jag skulle satsa på fotografutbildningen istället... Det är så magiskt att kunna fånga ögonblicket och njuta av det i fortsättningen...
MÅnga vackra ögonblick har jag fångat idag vid Sidsjön... Titta och njut!

Jag älskar vackra naturen och passar på att vara ute så mycket som möjligt när vädret tillåter det...
Idag har jag njutit av naturens värme och ljus. Jag har besegrat slalombacke och har fikat där uppe.

Jag älskar dem och aldrig glömmer bort. Mina växter är en viktig sak i mitt liv och jag njuter verkligen av deras skönhet. På lördagar brukar jag altid  ägna lite extra tid åt dem. PÅ sommaren dushar jag dem i badkar och ställer ut på balkongen för att de skulle få lite mer sol. PÅ hösten brukar jag  byta jorden och ibland får dem nya krukor. Igår fick alla mina växter nya platser i lägenheten...

Efter utflykt fick jag enorm inspiration till matlagning. Jag bestämde mig för att laga några maträtter samtidigt för att slippa matlagningen på några dagar och ägna tiden åt skrivande av min bok.
Först tog jaf fram paprika och förberedde den till påfyllning. Jag blandade köttfärs med kokat ris, kryddade och saltade  och fyllde paprikor med den.
Sedan lade jag dem i djupa kastrullen, tilsatt en burk av Dolmio såsen med extra vitlök och lät att koka i en halvtimme.

 

Medan mina paprikor kokades lagade jag en annan maträtt  av resterande köttfärs: köttfärssås med champinjoner:

Först stekte jag champinjoner med lök...


Sedan tillsatt jag köttfärs och stekte den till den blev brun. Efteråt tillsatt jag 5 dl. vatten och en påse av Bolognes
och kryddade med vitlökspulver och svart peppar
 ...


Sedan var det dags för svampsoppa...

Karl- Johan svamp, 2 potatisar, en morot, en svampbuljöngs tärning, dill och salt...

Jag äter soppan med crème fraiche och den är gudomligt gått!!

Påfyllda paprikor smakade gått:



Men min man älskar mest mina pankakor som jag är riktigt bra på .. Idag har jag experimenterat lite och tillsatt små äppelbitar i deget...

På lördagskväll ägnade jag en timme för att göra ordning i mitt kök. Jag bytte gardiner, dammade alla köksluckor, sorterade saker i skafferiet.
Jag älskar mitt kök som ser mycket bättre ut  nu efter renoveringen. Om man trivs i sitt kök får man inspiration för sina matlagningsfantasier.  Mitt kök gör mig avslappnat och glatt. Här trivs jag verkligen ..
.

Igår hade jag verkligen kul. Trots att jag hade vaknat med huvudvärk och snuva hade jag inte ändrat på mina planer. Lugnade mitt huvudvärk med ett glas av nypressat apelcinjuice,packade ryggsäcken, tog stavar och åkte i väg till Sidsjön. Min lilla man låg och sov, han behövde samla krafterna inför en tung arbetsnatt.
Huvudvärk försvann när jag klev ut bilen och fick i mig en räjäl porsion av frisk luft. Jag var en av dem första Sidsjöns besökare och den välkomnade mig extra speciellt.
Min första runda var ganska tung.Kroppen vägrade att komma igång med snabba rörelser och jag gick sakta och "sög i mig" alla upplevelser...Efter en kort stund blev jag kissnödig och då snurrade alla tankar i huvudet runt detta behov. Jag raskade fram till Toa som i vanliga fall brukade att vara öppen för allmänheten men den var ...låst.. Då förstod jag fördel med att motionera på sin hemmaplan.
Jag var beredd på att åka ner till min skola för att låna toa där men när jag kom fram till slalombacken kom jag på att jag kunde kissa i skogen...Då föddes en tanke om att besegra slalombacken och passa på och fridställa mitt behov..
Allt gick bra.. Efter en stund fortsatte jag min väg glad och lättnad.
Jag ville se om skadade svanen var på plats. Jag hade med mig en påse med bröd som han skulle få.
Svanen fanns inte vid ankeborg och blev orolig.
Efter min andra runda satt jag vid sjön och fikade. Jag drack varmt te som luktade så gott att jag fick se nyfikna blickar mot mitt håll. Chokladskakor och ryska chokladspraliner smakade extra gått ute i naturen. Efter fikat fick jag i mig så många krafter att jag klarade sista runde på några 20 minuter.
Och sedan hände det!  Vackra svanen dykte upp! Det var som i en saga. Jag kastade min sista blick mot ankeborg och då kom han upp . Vad glad jag blev!!!! Han kunde gå och mådde underbart!!!



Jag kom hem efter tre timmar och kände mig fantastiskt!
Nu är jag laddad inför kvällen då ska jag städa, fixa massa maträtter( för tre dagar)och göra andra nyttiga saker.
Fortsatt trevlig helg!!!
 

Ja, fredag igen, det känns underbart!
Trots att jag slutade min arbetsadag klockan 17.30 hann jag ändå omvandla kvällen till en fest.
Klockan 19.00 satt vi vid dukat bord och åt god mat, en fin avslutning på arbetsveckan.




Jag är riktigt snabb i köket och kan mina saker så på 40 minuter har jag fixat en luxig middag. Den bestod av ägg med kavjar;

rukkola-sallad med cherry tomater och feta ost:

... franziska med ris...

och en flaska vit vin BIGI som passade perfekt till alla maträtter..

Jag var nöjd så klart...

Stämningen förstärkades med levande ljus.

Tack, Gud, för denna vackra stund!
Hoppas att ni har lika myssigt som jag , trevlig helg, vänner!!!!

Idag har jag svikit min skog i Bredsand och har åkt i helt motsatt riktning än hem för att ladda batterierna och fresha upp huvudet efter tunga arbetsdag. Jag har varit vid Sidsjön, Sundsvalls vackraste fritidsområde. Sist var jag där i mars på skidspår.
Solen sken, fåglarna sjöng, alla vackra träd avspeglades i lugna vattnet.



 Jag kunde inte låta bli att fotografera Sidsjöns gudomliga ställen. Min första runda var långsam och tog i nästan 40 minuter. Jag försökte att få i mig alla små nyanser och naturens magiska bilder.




Andra runda var mer dynamisk, jag hängde med tre glada mammor med barnvagnar men efter en stund förstod jag att en sådan sliten fröken inte hade en chans att få ikapp de starka mammorna

Tiden gick snabbt men jag ville stanna vid Sidsjön en stund till. Jag ringde min man och bad honom att jobba extra...

Jag själv satt på bryggan och njöt av tillvaro..



När jag var på väg till bilen såg jag en vacker svan..




Han satt och tittade på mig och jag märkte inte i början att han var skadat. Jag trodde att han var van vid människor och lät dem att närma sig.

Sedan kom en springande hund och skrämde svanen. Då försökte han kliva upp och jag upptäckte att hans ving såg konstigt ut. Två tjejer kom fram till mig och jag bad en av dem ringa polisen för att de skulle ta hand om svanen och skutsa honom till djurkliniken. Tjejerna tog initiativet i sina händer och ringde polisen. Jag skyndade
mig till stan för att hämta min man.

Tack Sidsjön för en underbar kväll!!!