irinka

I slutet av årskurs 3 blev jag medlem i pionerorganisation. Det var alla barns dröm på denna tid.  För att kunna bli pioner krävdes både bra betyg och bra uppförande på skolan.
Pionerer hade burit en viktig symbol, en röd halsduk. Färgen på halsduken symboliserade blod av alla revolutionerer och hjältar som försvarade sitt fosterland i Andra världskriget.  Vi pionerer skulle bli lika trogna vårt land som dem.
Vi läste mycket om Lenin. Vi ville bli som han. Han var en stor förebild för alla barn och vuxna. Lenin beskrevs som en klok, varm och modig människa. Han älskade barn och kämpade för ljusa framtid för alla fattiga.
Och vi skulle inte svika honom.. Med våra röda halsdukar marscherade vi stolta ute på gatorna och sjöng patriotiska sånger. För var och en av oss var det självklart att vårt land var starkaste och tryggaste i hela världen.
Som ärade pionerer tog vi ofta initiativet till olika aktiviteter. Efter skolan skyndade vi oos i väg till våra andra världskrig veteraner. Vi hjälpte dom med hushållsarbete. Flickor diskade och torkade golvet, killar högg ved och arbetade i trädgården. Vi brukade bjuda våra gamlingar på underhållningar. Då sjöng vi för dem , läste roliga historier och visade sketcher.
Allt kändes värdefullt och viktigt. Så småningom lärde vi oss att bry oss om dem andra och respektera de gamla.
Hemma väntade på oss massa andra sysslor som föräldrarna hade överlämnat åt oss. VI hade knappast en fritid men ändå livet såg ljust ut, spännande och lovande.
Jag hjälpte mamma med att passa min lilla syster Marina som var ett snällt och lugnt barn och behövde inte så mycket uppmärksamhet. När jag var tio, fyllde Marina tre år och hon svansade efter mig överallt.
Jag vågade till och med ta henne ut i skogen för att plocka bär. Mamma visste inte om det men en dag kom Marina från skogen med svullen ansikte och då berättade jag till mamma allt sanningen. Mamma fick panik och slutade att lämna Marina för mitt ansvar. Marina började på dagis och jag fick massa ledig tid.
Men då började mina föräldrar att skaffa hönor, grisar, kaniner och getter för att kunna överleva hunger och försörja familj med köttet, ägg och mjölk.

Jag var glad över kaninfarmen. Jag älskade djur och tog på stort allvar omsorg över kaniner. Med säck i handen utforskade jag alla närliggande ängar och plockade gräs. Kaninerna var aldrig nöjda. De åt upp allt gräs på några sekunder och verkade vara hungriga igen. Värsta för mig var att se att de åt sin egen bajs. Många år senare fick jag veta att det var en vanlig sak hos alla kaniner och harar, de åt sitt bajs för att det fortfarande innehöll näring.
Jag hade panik när jag såg mina kaniner ätande sitt bajs. Då hämtade jag säcken och sprang i jakt efter gräset igen.
Alla mina kaniner hade sina namn. De var en del av mig och efter skolan sprang jag trogen att amata dem.
Men en dag hände det. När jag kom hem såg jag en kaninpäls som torkades på bänken. Pappa stod vid spisen och rörde glatt i köttgryta.
- Idag får ni smaka på en riktig god mat, sa han med leende.
- Vad blir för mat? frågade jag försiktigt.
- Köttgryta med kaninkött, svarade pappa.- Jag slaktade vår gråa kanin.
Jag kunde inte tro mina öron. MIn gråa kanin som jag kallade med smeknamnet Stepaska blev slaktat av pappa och jag skulle få äta upp hans kroppsdelar. Jag var på att svimma. Med tårfyllda ögon sprang jag ut, bort till stallen, öppnade Stepaskas bur och möttes av tystnaden. Den var tom, lika tom som min själ just då.
Jag grät hela kvällen. Jag vägrade äta pappas gryta.
- Sluta du med dumheter, sa han till mig. - Kommer du också gråta och vägra att äta när vi ska slakta grisen? frågade han mig. - Då dör du av hunger!
- Jag dör hellre av hunger än jag ska äta upp mina vänner! skrek jag ilsket i hans ansikte och sprang ut.
Jag sprang till skogen som brukade trösta mig och som låg bara hundra meter bort från vårt hus. Där kastade jag mig i mössan och grät tills mamma kom fram och kramade mig ömt.
- Det är djurets öde att bli slaktat av människa, sa mamma till mig.
- Jag kommer aldrig att slakta något djur i mitt liv även om jag måste dö, svarade jag bestämt.