irinka

En annan viktig människa i mitt liv var mormor Lena. Hon var hemmafru hela sitt liv och gifte sig med morfar utan någon kärlek. Morfars första fru var hennes syster och när syster dog i kolera offrade mormor sitt liv åt två systers söner. På den tiden var det vanligt att någon i familjen kunde ersättas av närmaste släkt för barnens skull. Mormor Lena blev Maksims fru och styvmamma till treåriga Aleksej och tvååriga Georgij. Min mamma Tamara föddes lite senare och mormor så småningom fick ta hand om tre barn.

Mormor var duktig på att baka. Hennes bullar, kakor och piroger fick smaka många människor i vår by. Varje morgon vaknade hon tidigt, bakade och packade sin stora väska. Hon åkte till närmaste städer och sålde sina bakelser. Tack detta fick vi pengar för mat och kläder. Jag fick åka med mormor ganska ofta på somrarna. Jag lärde mig att hantera små pengar väldigt tidigt i mitt liv och mormor kunde lämna mig ensam vid någon kyrka med massa bakelser som jag skulle sälja. Hon själv tog då en runda på stan för att köpa mat eller något annat som behövdes. Jag var bara 9 år gammal men fick aldrig luras av någon vuxen. När de betalade för bakelserna räknade jag alla pengar noggrant och gömde i fickan. Ibland fastnade mormor i någon lång kö och jag fick vänta timmarna på henne. Då var jag orolig för att hon aldrig skulle komma tillbaka. Min oro omvandlades ofta till enorm hunger och jag åt  alla resterande bullar och piroger i väntan på henne.

När jag såg hennes siluett i slutet av gatan brast jag ofta i tårar. Det var tårar av glädje och lättnad.  Mormor raskade ofta fram, kramade mig ömt och lovade att hon aldrig skulle lämna mig ensam igen. Sedan satt vi i bussen, drack läsk och åt korv och kände oss så lyckliga och glada.

Efter morfars bortgång stannade jag hos mormor mer än vanligt. Hon sörjde inte sin make men det var inte lätt för henne att klara sin vardag med en misär pension på 8 rubbel i månad. För att kunna överleva hyrde hon ut ett av sina rum för elever från jordbrukhögskola. Fyra femtonåriga ungdomar flyttade in i mormors lilla hus och livet för mig blev ännu mer spännande. Killarna lärde mig att spela kort, svära, steka ägg och putsa skor. De hjälpte mig med mina läxor och jag fick utforska en hel ny värld där fanns ett speciellt ordspråk, olika musikstilar, diskussioner om tjejer, festar och pluggande. Grabbar respekterade min lilla mormor och hjälpte henne med hushållsarbete. De kuggade ved, sandade vägar, hämtade vatten och kastade sopporna. Hon i sin tur bjöd dem ofta på kokta potatisar och stekta ägg och vi åt tillsammans vid mormors stora bord.

Just då blev jag kär för första gången i mitt liv. Hur gammal kunde jag vara då? Kanske åtta år. Och han var två gånger äldre än jag. Jag kommer ihåg hur jag rodnade i ansikte när jag såg Honom, hur jag kunde sitta timmarna förtrollad och lyssna på hans ostämda gitarr, hur jag gömde hans kort under en buske i trädgården. Jag grävde ett hål i marken, lade kortet dit och sedan en stor bit glas ovanpå. Det var min hemlighet.

Killen som jag var kär i hette Kasik. Han var 16 år gammal och hade en riktig tjej. Men det spelade ingen roll för mig. Jag hade min dröm. Drömmen om Kasiks kärlek till mig som skulle föddas i hans hjärta någon gång i framtiden. Då borde jag hinna bli vuxen och vacker. Lika vacker som hans nuvarande tjej och kanske lite vackrare.  Och viss skulle vi gifta oss och vara lyckliga i alla våra dagar.

Men Kasik avslutade sin utbildning och försvann. Och lilla mormor kände sig sjuk och svag oftare och oftare. Hon hostade blod och alla trodde att hon drabbades av tuberkulös.

Då flyttade jag permanent hem till vår nya lägenhet. Till mamma och pappa och mina två systrar.