irinka

Redan i första klass blev jag mobbad av mina skolkamrater. Fina pojkar och flickor vars föräldrar arbetade som lärare på jordbrukshögskolan tillhörde överklassen. De kunde sina läxor, de hade med sig massa godis och annat gått, de fick alltid sitta på första bänkar och få fröknarnas uppmärksamhet. De fick aldrig kvarsittning och hade högsta betyg.

Min mamma var en vanlig förskollärare och pappa var militär som förutom stridsvagnar, raketer och pistoler hade ett annat stort intresse i sitt liv- alkohol. Det visste min lärare med ändå kunde hon straffa mig jämnt med dåliga betyg. Hennes röst följde mig under många år. Jag kommer ihåg att jag bara önskade försvinna från klassen när fröken läste högt upp våra betyg för diagnosen eller tentan. Sedan var många kvarsittningar när jag med några andra” dåliga elever” skulle sitta med fröken och skriva samma diktamen fem-sex gånger för att kunna förbättra mitt betyg. För att inte oroa min stackars mamma som hade massa andra problem lärde jag mig att fuska. Det var lätt att gömma från föräldrar dåliga betyg. Jag drog bort från arbetsböcker ”olämpliga” sidor och gömde dem i skogen på väg hem. Allt gick bra tills mamma upptäckte att mina arbetsböcker var för tunna och innehöll för få sidor. Då kom sanningen fram. Jag grät och gav löfte att aldrig göra så igen.

I årskurs två blev situationen lite bättre. Då kom mitt intresse för läsningen fram. Jag lånade många böcker på skolbiblioteket och öppnade för mig en hel ny värld där fanns fantasi och drömmar. Mina betyg gick upp. Frökens blick blev mjukare och hon flyttade min bänk långt fram.

Årskurs tre slutade jag med högsta betyg. Det var bara matte som fortfarande var svår för mig och tråkig. Matte kunde jag inte klara med hjälp av mina sagor och berättelser. Jag behövde hjälp.

Pappa kunde hjälpa mig med matte men jag gillade inte hans lärarmetoder. Han brukade sitta timmarna med mig och gå genom halva matteboken. Jag var trött och sömnig och han struntade i det. Hans monotona röst var som en plåga. Jag satt bredvid honom, tittade i hans ögon och lovade mig att aldrig mer söka hjälp hos honom. Men sedan var det igen någon svår uppgift på matte och för att släpa dåligt betyg vände jag till honom igen.

Pappa gillade att undervisa i olika ämnen för mig och för min syster när han var onykter. Då kunde han prata timmarna, förklara och testa våra kunskaper. Ett enda ämne som han inte var bra på var engelska. Och detta ämne räddade ofta våra kvällar. Vi hade engelska böcker i dagligt beredskap på bordet. När pappa brukade komma fram och fråga om vi behövde hjälp med något ämne tog vi fram våra engelska böcker.

- Detta kan jag inte, brukade säga pappa och lämna oss ifred. Ni behöver inte kunna detta skitspråk, brukade han tillägga.

Jag tyckte om engelska. Det var lite svårt för mig från början att ”knäcka” koden och jag kunde inte läsa på engelska. Men jag hade ett fantastiskt minne och kunde fuska med läsningen när hela sidan av texten kunde jag i minnet. En ung fröken upptäckte aldrig mitt fusk men hon blev snart gravid och fick barn. Då tog hand om oss en erfaren fröken som märkte på en gång att jag inte kunde läsa. Men hon beundrade mitt fantastiska minne och ställde upp för mig. Hon stannade med mig efter skolan och tränade så mycket jag behövde.

Tack henne blev engelska en del av mitt liv. Jag fick ett fint underlag för att träna andra främmande språk i framtiden.Min språkbegåvning kom fram lite senare. Men redan i årskurs 4 var mina uppsatser på ryska och vitryska bästa i klassen. Fröknarna brukade läsa dem upp och inspirera andra elever med mina tankar.

- Du blir nog en författare, fick jag höra av mina fröknar.

- Nej, brukade jag protestera. Jag vill bli en artist.

- Man kan bli en författare och artist samtidigt, skrattade min mormor när jag berättade för henne om mina drömmar. – Men viktigaste för mig är att du blir en bra människa!