Mina krönikor
Jag har börjat med en ny kategori i min blogg. Suget efter skrivandet har drivit mig till det och jag kommer att skriva ganska mycket om mitt eget liv som har varit väldigt rikt på olika märkliga händelser. På så sätt kommer jag att dokumentera massa viktiga livsupplevelser och fara dom vidare kanske till mina framtidens barnbarn.
Idag vill jag beskriva mina första månader på Jorden, det som min älskade mamma har berättat för mig..
.... Jag föddes i en vanlig familj och hade en stor ära att bli första barn. namnet Irina fick jag av min pappa MIhail som hade berättat för mig min namnhistoria minst hundra gånger.
Irina är ett grekiskt namn och passar bra till den som kommer med fred. Morfar Maksim var inte så glad när hans dotter( min mamma)blev kär i en soldat ( min pappa). Mamma hade en annan kille som gick i lumpen och var långt borta. Då mötte hon pappa som också var i lumpen men hans trupper bosatte sig i vår by.
Pappa drunkade i mammas bruna ögon och kunde inte rädda sig. Han tappade huvudet och började förföra min mamma med vackra blommor och andra presenter. Han väntade på henne utanför vårdskola där mamma utbildade sig till sjuksköterska och följde henne hem.
Mamma blev kär i pappa och några veckor senare , i november 1963 firade dom bröllopet. Det var för snabbt tänkande men kärlek gjorde min mamma blind och döv. Hon lyssnade inte på någon och tog sitt öde i egna händer.
12 september föddes jag.
- Du ska heta Irina, sa min pappa. Jag hoppas att du kommer med fred i vår familj..
Jag var knappast fredlig dem första månaderna av mitt liv. Mamma berättade att jag skrek så hemskt på nätterna att pappa bokade frivilligt beredskap på sitt jobb och sällan övernattade hemma. Även mammas nerver kunde inte klara mina nattsymfonier och då var morfars starka händer till enorm hjälp. Han kunde bära mig timmarna och viska i mina öron sina magiska ord som altid funkade på mig och vi brukade somna tillsammans i harmoni och fred. Mamma betonade ofta att jag var morfars ögonsten och det fick jag uppleva själv trots att morfar dog när jag var bara 7 år gammal.
Varje människa har sitt öde. I somras berättade mamma för mig att jag var nära att dö i branden när jag var bara några månader gammal. Hon lämnade mig med mormor och var på väg till stan( 10 kilometer bort). det fanns inga bussar på denna tid så hon gick. Det var kallt och mörkt. Mamma hade kvällslektioner på vårdskola och hon var på väg dit. Hon klarade 3 kilometer och plösligt vände sig om och sprang hem. Någon slags oro föddes i hennes hjärta och hon ville bara hem.
Mormor lämnade mig sovande i sängen och gick ut till hönshuset för att mata hönor. Just då ramlade en bit av brinnande ved från kaminen på golvet och trägolvet fattade elden. Jag låg i sängen i ett rum bredvid och sov...
Om mamma inte hade vänt om och kommit innan röken hann att sprida sig, hade jag varit dött...
Men min lilla mamma, bästa mamma i hela världen, bara Gud vet hur jag älskar och saknar denna människa,hon räddade mig då med sin sjätte sinne.
Varje männsika har sitt öde...
Idag vill jag beskriva mina första månader på Jorden, det som min älskade mamma har berättat för mig..
.... Jag föddes i en vanlig familj och hade en stor ära att bli första barn. namnet Irina fick jag av min pappa MIhail som hade berättat för mig min namnhistoria minst hundra gånger.
Irina är ett grekiskt namn och passar bra till den som kommer med fred. Morfar Maksim var inte så glad när hans dotter( min mamma)blev kär i en soldat ( min pappa). Mamma hade en annan kille som gick i lumpen och var långt borta. Då mötte hon pappa som också var i lumpen men hans trupper bosatte sig i vår by.
Pappa drunkade i mammas bruna ögon och kunde inte rädda sig. Han tappade huvudet och började förföra min mamma med vackra blommor och andra presenter. Han väntade på henne utanför vårdskola där mamma utbildade sig till sjuksköterska och följde henne hem.
Mamma blev kär i pappa och några veckor senare , i november 1963 firade dom bröllopet. Det var för snabbt tänkande men kärlek gjorde min mamma blind och döv. Hon lyssnade inte på någon och tog sitt öde i egna händer.
12 september föddes jag.
- Du ska heta Irina, sa min pappa. Jag hoppas att du kommer med fred i vår familj..
Jag var knappast fredlig dem första månaderna av mitt liv. Mamma berättade att jag skrek så hemskt på nätterna att pappa bokade frivilligt beredskap på sitt jobb och sällan övernattade hemma. Även mammas nerver kunde inte klara mina nattsymfonier och då var morfars starka händer till enorm hjälp. Han kunde bära mig timmarna och viska i mina öron sina magiska ord som altid funkade på mig och vi brukade somna tillsammans i harmoni och fred. Mamma betonade ofta att jag var morfars ögonsten och det fick jag uppleva själv trots att morfar dog när jag var bara 7 år gammal.
Varje människa har sitt öde. I somras berättade mamma för mig att jag var nära att dö i branden när jag var bara några månader gammal. Hon lämnade mig med mormor och var på väg till stan( 10 kilometer bort). det fanns inga bussar på denna tid så hon gick. Det var kallt och mörkt. Mamma hade kvällslektioner på vårdskola och hon var på väg dit. Hon klarade 3 kilometer och plösligt vände sig om och sprang hem. Någon slags oro föddes i hennes hjärta och hon ville bara hem.
Mormor lämnade mig sovande i sängen och gick ut till hönshuset för att mata hönor. Just då ramlade en bit av brinnande ved från kaminen på golvet och trägolvet fattade elden. Jag låg i sängen i ett rum bredvid och sov...
Om mamma inte hade vänt om och kommit innan röken hann att sprida sig, hade jag varit dött...
Men min lilla mamma, bästa mamma i hela världen, bara Gud vet hur jag älskar och saknar denna människa,hon räddade mig då med sin sjätte sinne.
Varje männsika har sitt öde...
Kommentarer
Trackback
