Mina krönikor. Morfars grammofon.
Jag har inte så många kort från min barndom. Jag blev aldrig fotograferad med min morfar och mormor. Men jag älskade dem från hela mitt hjärta. När mamma och pappa fick egen lägenhet år1971 ville jag inte flytta med dem. Jag kände mig trygg i morfars lilla stuga med en vacker och stor trädgård som doftade och blomstrade så obeskrivligt förtjusande varje maj.
Ingen lägenhet kunde ersätta mormors goda bullar ,hundens Rex trogna blick. Jag var lycklig där med mina handsydda tygdockor, med min primitiva livsstil där jag fick själv bestämma när jag ville gå och lägga mig eller när jag skulle borsta mina tänder. Morfar hade inte någon TV men hans största rikedom var en gammal grammofon. Och min kärlek till musiken föddes redan då när jag lyssnade på gamla marscher och valser.
Mormor tog mig ofta till skogen där jag fick sitta och vakta över hennes väska medan hon plockade bär. Jag var dålig hjälpare men mormor hade mig som ett sällskap. Vi gick hem oftast genom kyrkogården som låg alldeles intill mormors hus. Jag var aldrig rädd för något spöke trots att fick höra massa spökhistorier från mormor.
Morfar var en av dom bästa skomakare i området och hade alltid många klienter och massa jobb. Jag älskade att sitta med honom och observera hur han lagade andras skor. Jag kunde inte förstå varför morfar inte hade pengar för att köpa en TV apparat. Han brydde sig inte liksom om det , han levde i sin värld där fanns plats för hans tre barn, många barnbarn och hans andra behov som jag inte vill avslöja för allmänheter. ( han får vila i fred).
Morfar dog i november 1971. Hans död var som en stor chock för alla. Han klagade aldrig på någon ohälsa. Men orsaken till döden blev hans lunginflammation som läkare inte upptäckte i god tid.
Jag var 7 år gammal då. När jag sist såg honom levande låg han under några täcken och frös. Jag försökte tala med honom men han kunde inte svara på mina frågor, hans mun skakade och jag hörde hur hans tänder slogs om varandra. Läkaren blev inkallad med han ställde fel diagnos och rekommenderade vila och sömn.
Dagen därpå samlade morfar alla sina krafter och tog sig i väg på egen hand till lasarett. Men han klarade inte komma fram, han kollapsade på halvvägen framför mammas ögon som just då var på väg till mjölkaffären. Hon såg honom gående men plösligt började morfars kropp sjunka ner, hans ben förlorade sin styrka, han tappade balansen och ramlade ner på marken. Mamma började skrika och ropa på hjälp men morfars hjärta stannade.
Att morfar hade dött fick jag veta av klasskamrater på skolan.
- Varför är du här? frågade mig en kille. Din morfar är dött, du ska vara hemma och sörja.
Jag nådde mormors hus på några minuter och träffades av tårar. Morfars syster var väldigt ledsen och grät så det hördes långt borta. Jag kom in i huset, gick genom alla rum och fick se morfar liggande på en bänk. Han var klädd i en vacker kostym, hade slips på sig och såg mycket alvarlig ut. Jag visste inte då att det var vårt sista möte. Vi barnen fick inte vara med på begravningen. Jag grät inte heller. Som sjuårig förstod jag inte så bra med döden. Men morfars grammofon fick jag i arv och jag var glad för det.
