irinka

Förra veckan skickade jag några roliga kort till vår lokala tidning i Sundsvall. Två av dem handlade om Leo och hans bussiga liv. Jag hade inga förhoppnigar om publicering av bilder och tänkte att  de aldrig skulle visas för allmänheten. Men jag hade fel. En av mina bilder publicerades imorse och min älskade katt blev en "kändis". Jag vet att det är bara början på hans framgångsrika karriär men är väldigt glad för hans skull. Han är unik , det visste jag för länge sedan...

Det är något fel på min dator och min älskling är utomlands och kan inte komplettera mitt tekniska okunnande. Så tänker jag göra ett försök till för ett nytt inlägg. Vad skulle jag skriva egentligen? Ja, vad kul att kronprinsessansViktorias dröm har förverkligats och kronprinsessan och hennes kära Daniel kan planera sin framtid tillsammans. Jag tycker att de är ett vackert par och kommer att leva lyckligt tills de blir gamla.. Hoppas att  de hinner få många barn för att biologiska klockan ticker för kronprinsessan och bröllopet kommer vi att åskåda bara om 1,5 år.. Nu längtar vi efter detta eller hur?

Klockan visar bara 21.00 men jag tänker gå och lägga mig. Det är tomt i vår stora lägenhet utan min älskade man som kommer att vara borta nästan i en vecka. Jag blev glad när jag fick höra att han skulle åka utomlands på en affärsresa. Han flög till Stockholm ikväll för att kunna flyga vidare imorgon bitti. För första gången kunde inte jag  ge honom en kram innan hans resa utomlands. Jag var på jobbet, på en speciell kurs med föräläsare från Stockholm. Mötet slutade 17.30 och i samma tid blev min älskling hämtat av taxi.  Jag satt på bussen och glodde i mörkret med hoppet att se hans taxi och vinka åt honom.. Redan då saknade jag honom...
Hemma möttes jag av nedstämda katten. Han såg min man med resväska och förstod allt. Katten hatar när vi reser bort. Han vill ha hela familjen samlad och får panik när någon reser... Nu är vi bara två hemma, han och jag ....
Jag ville ta en promenad för att ta bort min besvikelse.. Jag borde sticka hem från jobbet lite tidigare för att kunna krama min man och påminna honom om små grejor som han hade glömt utan mig.. Blev jag klokare på att stanna på kursen en halvtimme längre? Nej. Blev min kväll förstörd eftersom arbetsplikt hade gått före min familj? Ja! Nästa gång gör jag annorlundna.
När jag var på väg hem från min timmers stavpromenad hörde jag ett ljud från himlen och tittade upp. Då såg jag ett flygplan som tog sin kurs till Stockholm. Tittade på klockan och konstaterade att det var just detta flygplan som min älskling satt i.  Sprang till stranden för att kunna se bättre och då flög han förbi mig med sitt blinkande ljus. En liten ljusande pricka som innehöll min dyraste skatt - min älskade man. Jag skickade mina luftpussar åt honom och viskade  i mörkret :Trevlig resa..Jag älskar dig!

Jag var på väg att sätta mig framför dator och informera Tobbe och Karin om att vår tävling går åt röken. Under denna vecka har vi observerat våra krukor noggrant men allt har varit förgäves. Ingenting har hänt och jag har bestämd mig för  att lägga kortet på bordet och erkänna att varken min kära make eller jag har "gröna händer".  Men just då när jag har kommit närmare fönstret för att ta ett kort på våra "ledsna av tomhet" krukor har jag upptäckt att..... Ja, jag måste verkligen köpa nya  glasögon annars hur hade jag kunnat missa det i morse!. Min gräslök har kommit upp och det betyder att tävlingen fortsätter och jag leder... Hurra!!! Nu sitter jag och sjunger en glad sång för min gräslök och det låter så underbart: We are the champions my friend!
Och nu får ni se mitt bevis....



Och min mans tomma kruka:

Idag har jag haft en riktig teaterdag. Klockan 8 mötte min teatergrupp Friends och repeterade med dem vår musikal Vi behöver varann till klockan 9.30. För första gången på 3 år tog jag min synt till repetitionen och alla barnen enades om att den lät mycket bättre än gitarr. OK, bestämde jag, då kan jag spela keybord på teaterföreställningen. På korta rasten stannade jag inne med mina "rapkungar" och vi tränade alla våra 5 låtar med synt. Effekten var imponerande. Självklart ger synt mycket mer vackrare nyanser och sätter melodier både i hjärna och i hjärta...
Efter lunch följde jag med klass 2b till teaterföreställningen  Fallna från Månen på Konsertteatern. Jag satt förtrollat i en timme och njöt av ett underbart spel på scenen. Ja, jag satt som ett  litet barn och skrattade och applåderade  lika mycket  som "mina" barn. Trots att pjäsen var lite för svår för åttaåringar lyckades artisterna med att fånga barnens uppmärksamhet och ta dem med på sin resa...
- Vad kul, tänkte jag, att vi i Sverige har så många underbara förmånar för våra barn! De kan gå grattis på teater, på kulturmagasinet, undervisas i simningen, äter grattis skolmat  mm. De har rätt till så fantastisk barndom som man bara kan drömma om.. Och även om någon av dem kände sig  igen i Rosas gestalt  var det inte så illa med  hennes liv trots alla hennes problem.

 

Nu är vi med i en rolig tävling som Tobbe och Carina har ordnat för oss. Vem som vinner? Den som har "grönare" händer. Vems gräslök kommer upp först? Det får vi se!  Vems når  först  20 cm längd och kommer att vinna hela tävlingen får vi se om några veckor. Hoppas ni hejjar på mig...
Nu ser våra krukor likadana ut:

 

NU har vi haft en repetition på stora rasten. Sju glada killar från klass 5 och en från 4 sökte upp mig på skolgården för att kunna träna mina rapsånger.. Jag har glömt om vår bestämda tid men de tänkte inte missa den. Vi sjöng och skrattade och halv timme flög på en minut. Det är så kul att höra och se hur mina rapsånger tas emot och beundras. Här skaffar jag styrka och inspiration för mina nya låtar... Alla killar gav mig en kram innan de gick upp på lektionen och jag sa till dem alla tack för att ni finns på denna skola.
tack att ni finns på denna skola,
att vi kan mötas varje dag,
att ni har blivit väldigt stora
och sjunger fint och glatt.
Tack att ni hälsar varje morgon,
och sprider värme och ljus,
ger livet här i korridoren
och utomhus...( från min egen låt, som jag har ägnat åt mina skolänglar)

Jag har inga fördomar mot denna kombination. Däremot tror jag att siffran 13 är lycklig för mig och ger mig tur. 13 oktober 1984 träffade jag min stora kärlek, 13 juli 1989 gifte vi oss, 13 maj 2003 tog jag körkort, 13 februari 2009 kommer kanske överraska mig med något gott.. Vem vet..
Men jag tror på mina drömmar och mardrömmar som ofta förverkligas. Detta är lite obehagligt! Och jag tror att det finns onda människor som kan göra dig illa.. med avundsjuka. Därför publicerar jag aldrig mina kort med mina reportage i min vytryska tidningen. Bara texter och abstrakta kort, inget mer.. Onda människor  kan nästan ta livet av en.. det vet jag från egen erfarenhet... Kul att i Sveriga har jag bara fina människor runt mig...

Imorse kom jag på en fin idé att ordna en musiktävling för alla barn på skolgården på halv tio rasten. Bestämde mig för att ägna den åt Alla hjärtans dag. Att hitta massa låtar om kärleken har inte varit något stort problem för mig. På 20 minuter var tävlingen färdig och jag ställde ut en stor förstärkare och kopplade en mikrofon. Barnen samlades vid kompisgunga som vi har på skolgården och jag satte igång. Låtarna var välkända Det gör ont, Min kärlek, Lay all love on me, Cara mia mm. Alla vinnare fick en liten belöning , en kex och var nöjda och glada. Och rasten gick så fort! Ingen märkte någon kyla. Musiken har magiska krafter eller hur?
Ha en bra dag!

Det är kallt ute och min man lagt sin träning på hyllan. Jag förstår honom. Han är ju född på Kuba och det är inte lätt för honom att vänja sig vid en sådan kyla. Nu samåker vi till jobbet och från jobbet.  På väg hem stannade vi vid Spar i Bredsand.
- Snälla, kan du gå in med mig, bad mig min man.
- Jag vill inte, svarade jag. Gå du själv och köp vad du behöver, jag får sitta i bilen...
- Det är tråkigt att gå ensam, sa han, kom igen, jag bjuder dig på vad som helst..
- Jag är inte sugen på något, fortsatte jag gnälla. Jag är så himla trött!
-  Säger du nej tack till allt gott som jag kan bjuda på?
Jag funderade en stund. Är jag så bortskämd nu att inte önskar någonting? Det verkade orealistiskt.
Efter en minut kom vi in i affärn. Självklart fanns det något i den som kunde "muta" mig lämna bilen.  Kan ni gissa vad det var??? Kallt, kallt, kallt......Då ska jag hjälpa till.  Det var en ....tidning, min favorit, så klart, HÄLSA.

Jag tycker om att tända ljus och saknar verkligen glada julljustakar som var ett nyttigt hjälpmedel  mot vinters tunga mörkkvällar.  Men jag har hittat andra ljusande pryllar som lyftar upp mitt välbefinnande hemma.  Det behövs så lite ibland för att ändra på grå vardag.
Denna ljusande kvastar köpte jag förra året på Claes Olsson.
  

Doftande ljus tänder jag nästan varje dag ..



Jag fick en fin present från min arbetskompis Ulla som värmer mitt hjärta och sprider positiv energi i mitt rum 

På fredagar behöver jag inte att hitta på något speciellt för att känna mig glad och nöjd. Själva fredagens funktion som sista arbetsdag i veckan höjer dens status i jämförelse med andra veckodagar.
Redan på morgonen får jag adrenalins kick av enda tanke att imorgon kan jag sova så lände som vill. Tanken värmer hjärtat hela dagen.
På väg hem från jobbet brukar jag köpa några skvallertidningar,  Hänt extra, Bild, Tara.  Tanken att jag ska krypa under täcke i min älskade säng och utan dåligt samvete läsa dem så longt jag vill väcker min läshunger.
Jag slöser inte mycket tid för att spika fin middag på fredagar. Men ändå lagar jag något gått som man kan servera med ett glas vin eller öl om min kära man blir sugen på... Han uppskattar fredag mer än jag...
Idag kommer jag att servera kalvköttgryta med ris och rysk sallad "olivje" som jag beskrev förut i mitt blogg.
Efter mat blir det TV stund . Jag tittar inte på TV varje dag. Men på fredag ser jag Army wives ....
Nu ska jag duka... Ha en lika trevlig kväll som jag!!!!

Vill ni höra vad jag har gjort på slutet av min arbetsdag? Då får ni skratta lika mycket som jag... På skolan där jag arbetar renoveras vissa lokaler och toaletter. En av toaletterna ligger på våningen där jag arbetar på fritids. Två snälla killar, en målare och en snickare har omvandlat vår toalett till ett riktigt snyggt rum. De har pysslat där nästan hela dagen och har hört alla mina musikstunder med barnen.
- Du sjunger otroligt snyggt, sa målaren. Jag sysslar också med musik, spelar gitarr så det känns kul att höra så mycket musik på er skola.
- Kan du sjunga någon låt för oss medan vi monterar på plats toastolen? frågade äldre killen. Jag var trummis i mina bästa år.
Jag lovade att sjunga för dem när andra personalen kommer upp till mig och jag ska gå hem.
Då var det dags. Jag satt på bänken nära toarummet med gittaren på knän och sjöng. KIllarna pysslade med toastolen.. Det såg roligt ut. Men ändå roligare blev det efter några sekunder när alla mina fritidsbarn som kan alla mina sånger ställde sig bakom mig och började hjälpa till. Det lät så underbart att arbetarna höll andan.
- Vad fint sjunger ni med er fröken, sa en av killarna. Jag målar på många skolor men sådana fantastiska sånger och vackra röster har jag aldrig hört.
 Kan ni tänka hur glad jag blev efter dessa fantastiska ord!

Idag har jag haft en bildlektion med mina underbara sjuåringar. Vi pratade om Sveriges fåglar och tittade på massa av dem. Sedan valde barnen själva vilken fågel de skulle rita och färglägga med vattenfärger.
Jag satte på en vacker naturmusik och alla började sitt arbete.Först gick jag runt och hjälpte till med valet av fåglar. När alla barn kom i gång med sitt arbete satt jag vid ett bord där fanns bara tjejer. Jag tog penna och ritade min fågel. Det blev strandskata. Sedan började jag måla den.

- Din fågel är så vacker, sa en av flickor. Min är inte lika snygg.
- När du blir lika stor som jag kommer du att rita mycket vackrare än jag, lugnade jag henne.
- Jag vill ha glasögon som dig, sa en annan flicka fundersamt.
- När du blir lika gammal som jag ska du  kanske få glasögon, lugnade jag henne. Men jag önskar att du inte ska behöva dem. Jag tycker inte om glasögon, de är  bara måste för mig.
- Jag vill ha samma hår som du, långt och ljust, sa med drömröst en korthårig flicka.
- Håret kan växa så långt du vill och du kan färga det i vilken färg som helst när du blir vuxen.
Barnen  blev  tysta en stund men sedan hördes en röst:
-Jag vill bli en snäll fröken som du och spela och sjunga så fint som du.

             

Jag sitter på jobbet och väntar på min man för första gången för länge sedan. Jag brukar alltid ha bil med mig och hämta honom. Men idag skulle han åka hem för att släppa in frysreparatör som ringde förra vecka och bokade tid. Vår frys har varit tyst och inte stört oss så mycket. Men vi ville inte chansa och vänta till han blir tokig igen och ska börja låta som en trumma. Det gjorde han redan två gånger så det räcker!
Frysreparatören hörde inte av sig .
Men tack honom sitter jag  på skolan utan bli och väntar på min man. Det är lite irriterande....Man känner sig handikappad på något sätt.  Eller kräver jag för mycklet nu för tiden????

Det är hon, så klart, min underbara Nelia! 
Min lilla flicka som har gått igenom livets svåraste vägar med leende och styrka. Det är bara vi ,hennes föräldrar, vet  hur mycket har hon lidit i sitt liv, hur mycket har hon kämpat och ni, alla andra, som umgås med henne har ingen anning vilka svåra prov har hon klarat i sitt liv.  Hon är nästan alltid glad och positiv, sprider enorm livsglädje och energi men kan bli mycket sårbar och ledsen om någon är orättvis mot henne 
När jag satt och skrev bok om vårt liv och Nelias barndom tårarna rann på tangentbordet. Jag var rädd för att förstöra dator men kunde inte hålla mig. Det fanns så många tragiska saker i vårt liv som hade  lämnat sina djupa spår inte bara i våra minnen men också i våra själar.
Här är bara en liten bit från min bok....
   Sjukdomen kom smygande i min kropp och jag kände mig sämre och sämre. 17 december kollapsade jag med Nelia i famnen på väg från hennes dagis. När jag öppnade ögon låg jag i sängen på mitt studentrum och några grannar stod runt mig. De blev tysta när jag rörde på mig och min första fråga var Var är mitt barn? Nelia klarade sig ganska bra, hon fick några skrapsår i ansikte och blödde från näsan. Det var en av mina bekanta som upptäckte mig liggande medvetslös på marken i närheten av vår studentbostad. Nelia satt nära mig i snön och grät. Hon var bara två år gammal och kunde inte förstå varför mamma "hade somnat " mitt på vägen.

Vi, människor, behöver ibland " gräva" i vårt minne för att kunna uppskatta det som vi har just nu. Och jag har bara ett önskemål : att mitt barn aldrig mer ska uppleva livets "helvete" och att hon kan erövra framtiden med glädje och lust som Gitarr Hero!