Sånger för stora och små
Under denna vecka har jag skrivit tre nya låtar. Två av dem kommer jag att sjunga med mina småtissar(6-7) åringar. En av låtar ägnade jag åt katten Leo efter samtal med en av mina elever.
- Fröken Irina, du berättar så mycket om Leo, sa en pojke till mig i tisdags, men har du ägnat någon sång åt honom?
Jag blev tyst. Jag har skrivit mer är 100 låtar på svenska för barn men jag har aldrig skrivit om min käraste vän Leo.
- Jag ska ändra på det, lovade jag till pojken.
Samma kväll satt jag med gitarren och kompade till min egen melodi.. sedan kom det spontant en text, en rolig text om min katt.
Första versen låter så här:
Jag har en vän,
den är min katt,
han väcker mig
varenda natt.
När jag är trött,
då är han pigg
och vill leka med mig...
Han springer runt,
han jamar högt,
han skrämmer bort
min vackra dröm,
han tvingar mig att kliva upp,
men jag vågar säga Nej!
Melodin är glad och jag hoppas att barnen kommer att tycka om min sång.
En annan sång som jag har skrivit under denna vecka, handlar om motion och gympa på skolan ( jag blev inspirerat av hälsovecka).
Första versen låter så här:
Varje morgon klockan åtta,
har jag alltid mycket bråttom.
Springer i full fart till skolan
med min bästa kompis Ola.
Snart ska börja lektionen
och på schemat står motionen,
Vi ska jogga på skolgården
och jag tänker att slå rekorden.
Att springa fort som en rakett,
är det skönaste jag vet.
Gympa ute i den fria,
ger så mycket energi, ja!
Sång nummer 3 ägnade jag åt ungdomarnas problem i samhället och den är ett rop efter hjälp och förståelse...
Jag är ensam i hela världen,
ingen saknar mig, ingen ser mig.
Vandrar runt som osynlig skugga,
lever livet som kallas "duga".
Skriker högt men min röst försvinner,
ingen tröst men tomhet här inne.
I min själ och i min svaga kropp
finns bara smärta och inget hopp.
Självklart, avslutas sången med ljusare tankar....
Belöning för mig själv
För att belöna mig själv för dessa otroliga insatser köpte jag en bukett rosor. I mammas vackra vass står dem i vardagsrummet och värmer mitt hjärta. O, vad jag älskar mig själv!!!
Smultron och sång på besök på min skola
Veckan har varit helt fantastisk. Inte bara att jag har mått ganska bra( bara på fredag fick en stark smärta i huvudet). På min skola hade vi en hälsovecka och varje dag bjöd barnen på rörelse, friskis och svettis, yogging på skolgården, rörelselekar, danslekar mm. Men höjpunkten blev det Smultrons och sång uppträdande i gympasalen. Ca 120 barn + 15 fröknar dansade till Bosses Sjöboms svänglåtar. Denna fantastiska människa har skrivit många sånger för barn och hans låtar har inspirerat mig till låtskrivande under alla mina år i Sverige.
Efter konserten fick jag en ära att prata med Bosse och berätta om mitt eget sångintresse. Jag behöver inspela mer låtar och lägga dem på You tube, kanske någon blir intresserad av mina texter.
..
Våren ger motivation till träningen
Jag har saknat mina myssiga stavpromenader. I lördags var det dags att börja vårmotion ute i den fria. Min man följde med mig och vi gick en lång sträcka vid havet och i skogen. Solen sken, fåglarna kvittrade, vinden blåste svagt och många glada människor mötte vi på vår väg.
Äntligen är våren här i vår kalla land. Mer än någon annan har vi lärt oss att upskatta vårens varma dagar.
Avslappning som ger dubbel effekt
Två årstider kämpar för sin makt
Lördags morgon bjöd mig på olika överraskningar. Vaknar av hårda slag i fönsterruta. Drar upp svarta rulldardiner och upptäcker att det det snöar kraftigt, nästan som på en riktig vinter.- Inte igen, protesterar jag inne i min själ.- Det blir innedag igen, snurrar tankarna i huvudet. Söker havet med min trötta blick och upptäcker att det är fri. Inatt tog det sig ut från sin iskalla fängelse.
- Jag kommer snart att hälsa på , skickar jag mitt osynliga tankemeddelande till havet. - Vänta bara till solen kommer fram!
Havet gömmer sig igen, denna gång i den tjocka dimman. Jag passar på och lägger mina krafter åt hushållsarbete. Jag är övertygad om att på eftermiddagen kommer solen att ta sig fri igen. Då ska jag gå ner och hälsa på min bästa vän, havet, som jag har inte sett på tre månader.
Vinden blir starkare och starkare och alla gråa moln dras i väg.
Jag tar min kamera och går ner till stranden som ligger bara 100 meter bort från vårt hus.
Havet möter mig med sin glada skratt och vågorna viskar i mitt öra sina kärleksfulla visor.
- Nu är vi tillsammans igen, viskar jag tillbaks och blundar för en stund av lycka.
LIvet har sina goda stunder!
Äntligen får min kropp och själ att njuta av solen!
- Välkomna, viskade jag med min hesa halvvakna röst. - Ni får göra med mig precis vad ni vill. Smeka mig, pussa mig, nypa mig i kinder, jag blir bara glad av er underbara beröring.
Jag öppnade balkongdörren och kastade en snabb blick mot havet. Det låg fortfarande stilla fängslat i isbur. Jag har aldrig sett havet så hjälplösst och passivt som denna vinter. Hela 14 långa veckor har det varit gömt under en tjöck istäcken. Och trots solens mäktiga krafter liggen det fortfarande stilla och vem vet hur lång tid till?
Termometer på balkongen visar hela +20 grader men det går inte att lura mig. Tar på mig en varm jacka och smyger ut på balkongen med dammsugare i handen. Massa damm har lagrats här under vintermånaderna och jag gör en extra avsträng för att lyckats med att städa ordenligt.
Katten Leo välkomnar friska luften från balkongen och följer mig ut. Fåglarnas kvittranden paraliserar honom för en stund och hans vilda blick riktas mot himlen. Det blåser svaga vinden men min stackars innekatt blir skrämd även av denna temperaturskillnad och han kapitulerar snabbt från balkongen. Efter en stund hittar jag honom inne sittande i en påskkorg.
- Ute är bra men hemma är bäst, säger Leos ögon och jag håller med honom för en stund. Det är fortfarande kallt ute och jag bestämmer mig för att stanna hemma och plantera om mina växter. Men nästa helgen kommer jag att åka bort till Sidsjön för att njuta av långa promenader ute i naturen.
Välkommen våren!
Våren, våren när kommer du till oss?
En tung dimma sveper sakta över Sundsvall och minskar en gång till någon chans för Gud att släppa ut solen från mörkrets fängelse. Jag vill skrika så högt att alla uppe på himlen kan höra min desperata röst och hjälpa till att befria solen. Min kropp är tömd på krafter och påminner soltorkade tomat. Men tomaten hade bättre öde. Den torkades av solen. Min kropp däremot har torkats av regn, dimma och kyla.
Jag har en stor vilja att packa resväska och dra till något varmt land. Förra året var jag i denna tid på Kuba.Vi planerade att åka dit igen nu i april. Men resan blev av. Nästa år fyller min svärmor 80 år då måste vi vara på plats.
Men jag fortfarande drömmer om nån resa. Men viljan och möjlighet går isär. Imorgon kommer det att regna igen. Och jag kommer att kliva upp med ont i huvudet och enorm trötthet. Även Kubabilder kommer inte att lyckats med att skrämma bort dåligt humör och depression. Jag vill ha vår och nu!!!
Påsken är slut
Jag sitter i köket framför fönstret och observerar hur snöflingorna dansar runt i luften och landar på min balkong. termometer visar snåla +2 grader och jag känner mig helt utmattad av grå himmel , snö och oväder. Det känns att våren alldrig kommer till vårt kalla land. Undra om människans trötthet ?
Min lilla solen, min dotter Nelia var på besök i Sundsvall med sin älskade Thomas. De gjorde min påsk till upplevelse. Vädret förstörde alla mina planer men Nelias närvaro belyste mina helger med massa roliga saker.
Nu är dem hemma i Norrtälje med sina älskade katter och jag saknar redan dem. Tack att ni finns i mitt liv, mina sötnosar!
