irinka

Jag älskar att bo i Bredsand nära havet. Någon dång i livet måste jag kanske flytta härifrån och bara tanke om det gör ont. Vilken annan plats kan jag gemföra med detta sagolika ställe där finns tilgång till vatten, klippor, skogen och allt är på samma plats.

13 oktober 2009 kommer jag att fira tillsammans med min make Josè en speciellt datum - 25 år av vårt långa förhållande. 25 år har gått från den märkliga natten 13 oktober 1984 som förändrade hela mitt liv och som ledde till vårt äktenskap och födelse av vårt enda barn.

     Ibland frågar jag mig själv om hur mitt liv skulle se ut om jag inte hade gått på disko 13 oktober? Vad skulle hända då? Var någonstans i världen skulle jag hamna då? Skulle jag vara lyckligt gift eller singel? Skulle jag kunna sjunga så mycket som jag gör nu eller skulle jag hålla på något annat?

      Men jag är säker på två saker i mitt liv som jag kan repetera om och om - min make är en STOR människa och hans kärlek och omsorg har gett mig styrka, mod, trygghet och glädje - allt som en kvinna kan drömma om och vår dotter Nelia är en produkt av vår stora kärlek och jag som mamma är väldigt stolt över henne. Hon betyder mycket för mig. Hon är mitt enda barn, hon är min trygga vän som jag kan dela allt med, hon är min rådgivare, hon är... familjens framtid.

 Hoppas att du förstår mig min flicka och förlåter för vissa saker i mitt liv.

Vems fel är det att vi inte räcker till?

Nu har det hänt detta igen. Jag läser om ett förtvivlat barn som väljer att ta sitt liv på grund av samhällets brister och vill inte tro att det är sant. Vart är vi egentligen på väg i vårt fina frihets land? Hur många mer tragiska händelser måste skaka vårt samhälle för att vi skulle förstå att mobbningen är ALLAS problem?

     Som pedagog och representant av KRAM (kris och antimobbnings) team på St. - Olofs-skolan vet jag hur grovt mobbningen kan vara och hur viktigt för oss, pedagoger är att ge detta problem största prioritering på skolan. Dag efter dag, år efter år lägger vårt team mycket energi, kunskaper och insatser i antimobbnings arbete men...Det räcker inte till och vi räcker inte till.

     Det är sorligt att konstatera att vi, pedagoger, ibland känner oss frustrerade när vi inte räcker till alla behövande barn, barn som saknar en vanlig vuxen att prata med, barn som inte har några förebilder, barn med dålig självförtroende, barn som lever i "trasiga" familjeförhållanden, barn som aldrig hade haft chans att bearbeta sina känslor efter krigsupplevelser, barn som somnar med rädsla för utvisning, barn som slåss och skriker för att få bekräftelse och uppmärksamhet. Många av dessa barn behöver professionell hjälp och extra resurser och vad händer i verkligheten? Kuratorer, personliga assistenter, beteendevetare, psykologer, speciella pedagoger, rastvärdar - alla dessa viktiga yrkeskategorier har nästan försvunnit i jakten efter besparingar.

     Regeringen sätter hårdare press på svenska skolan för att höja utbildningens kvalité. Visst är det viktigt med alla nya nationella prov, skriftliga bedömningar, läxor men vi måste komma ihåg att barnens trygghet, hälsa och välbefinnande bör komma i första rum.

     Vi, pedagoger, kan vara väldigt duktiga på att lösa konflikter och upptäcka mobbnings simptomer i god tid men vi behöver föräldrarnas engagemang och agerande för att nå varje barn och hjälpa till varje individ. Mobbarna behöver lika stor hjälp och förståelse som deras offer men får dem det? Hur många föräldrar kan erkänna med handen på hjärtat att de orkar ägna åt sina skolbarn åtminstone någon timme per dag, hur många hittar tid att besöka skola då och då, att träffa barnens kompisar, att samtala om vänskap och relationer, att lyssna på och ge råd?

     Jag vill inte bedöma andras brister och fel men jag är säker på att en öppen dialog mellan skola och föräldrar kan ge givande resultat och även .. rädda livet. Inte mindre viktigt är att samhällets och kommuners prioriteringar kan granskas så att vi, pedagoger, räcker till!

Nelia har förverkligat sin dröm och har skaffat en riktig systemkamera.
Hon tog kameran med sig till Sundsvall och jag fick leka hennes modell hela kvällen.
Roligaste var att min stora dotter gav mig massa komplimanger och uppskattade min 44
åriga utseende.
Då blomstrade jag ännu mer och ville se ut ännu mer vackrare och yngre.

Ja, vad kan man säga efter en sådan lyckad föreställning? Att jag är nöjd, glad, stolt över mina artister och...lättad.
Det var mycket svett, tårar och problemlösningar under våra repetitioner.
18 artister med 11 olika nationaliteter kämpade verkligen hårt för att tillfredställa publik och beröra. Fullsatt Aula kunde inte rymma alla som önskade se musikalen denna dag. Många lärare blev så rörda av barnens starka uppträdande att de brast i tårar.
Bakom kulisserna satt jag och dirigerade hela föräställningen. KUlisserna byttes 5 gånger, jag hade 2 roller, sjöng och dansade på scenen med barnen, mixade musiken, ansvarade för ljud, spelade på gitarren när barnen sjöng under musikalen.
Och mina artister gjorde sin bästa, de var fantastiska!!!!
När vi sjöng vår sista rappsång och publiken bröt tystnaden med en våg av applåder, tog en av flickor mikrofon och tackade mig för ett fantastiskt arbete med dom och kallade mig "världens bästa teaterfröken". Sedan kom mina rappkillar med en stor bukett av blommor som jag fick ta emot. Och många björnkramar.....
Ni kan förstå vilken glädje får man uppleva efter sådana föreställningar.
Vi kommer att köra 2 föreställningar till och bjuda föräldrar. De måste se hur duktiga är deras barn...
Jag presenterade mintt land Vitryssland i musikalen och sjöng en vacker sång på mitt språk.
Du är primadonna, kallade mig en av kollegor som själv är musikalisk och har sjungit mycket i ditt liv.
Om du inte får stor löneförhöjningen efter detta, då vet jag inte om någon ska få den, sa min andra kollega.
Jag kan inte tro att bara en person kan fixa så fantastisk musikal, sa till min rektor en nyanställd kollega.
Men roligaste var på rasten när jag kom ut.. Många killar från 4 kom till mig och frågade om de kan få plats i min nästa musikal...
Om ni ska vara snälla och inte bråka mer med varandra då kanske får ni chans, svarade jag till dom.


jag presenterar Vitryssland


En vacker bukett som jag fick av min teatergrupp

Ja, nu har jag fixat ett annat arbetsrum där jag trivs bäst.
Jag har kastat bort allt från min inglassade balkong med havsutsikt  och har skaffat ett nytt rum som inspirerar mig och ger balans och harmoni.
Att sova på balkongen är en upplevelse. Fiskmåsar skriker, havet svär, vinden viskar men jag sover som ett barn..
Hörnsoffan är lite obekväm för min rygg så jag vågar sova här bara på dagen (lördag, söndag). Katten hänger med och vi ligger och snarkar både två så att fiskmåsarna skräms och vågorna tystnar.
Här får jag inspiration för mina krönikor och reportage. Igår skrev jag hela 4 A4 sidor om min resa till Kuba och skickade till min vitryska tidning.
Jag har satt på en underbar naturmusik och har tränat yoga, solen har smekt min kropp och vinden har kysst mitt ansikte.
Här kan jag kasta pil när jag blir jätteseg och rastlös...
Eller bara ligga och latta mig...

      Allt som händer oss i livet har sin mening. Vissa saker kan vi kontrollera men vissa har sina oförklarliga kopplingar till varandra.

     Det var en gång en liten flicka som redan från första skolår hade lärt sig att hennes land var starkaste och tryggaste i hela världen och att alla bästa författare, forskare och artister hade funnits just i detta land. Men en dag hände det. Flickan besökte byns bibliotek och blev förtrollad av bussiga Karlsson som blinkade åt henne från bokhyllan. Karlsson "följde" flickan hem och hon läste färgglada boken halva natten. På litteraturlektionen berättade flickan framför hela klassen om sin nya "idol" och om Astrids Lindgrens talang. Läraren avbröt henne och föreslog läsa böcker om kriget från landets kulturella arv. Betyget blev också sänkt för att Karlsson inte passade som bra förebild i lärarens värld.

Flickan "stängde sig i eget skal" efter detta och skaffade en egen värld där fanns plats för Karlsson, Lille bror och Pippi.

     Tiden gick fort. Som tonåring upptäckte flickan ett annat intresse - musik. Hennes starka röst och scennärvaro uppskattades av musiklärare som hade stora planer för henne. Men när var det dags att välja repertoar blev det konfrontation mellan läraren och flickan. Flickan ville inte sjunga låtar om "mäktigt fosterland " och krigshjältar. Hon ville sjunga ABBAs svängiga melodier.

 - Som medlem i pionerorganisation  får du inte sprida borgerliga ideèr, sa läraren. ABBA kan inte bli någon förebild för oss. Flickan accepterade lärarens tankeställning. Hon ville inte hamna på en "svart lista" som kunde påverka hennes framtid. ABBA låtar fortsatte hon sjunga hemma framför spegel.

    Tio år senare stod samma flicka som till dess hann skaffa sin egen familj och bli mamma och redovisade sitt arbete om Sveriges ekonomi för gruppkamrater på journalistutbildningen.

Redovisningen var bra men professor "grillade" sin elev som i professors ögon hade svikit fosterland med sitt val av livspartner.

- Efter din förtjusande redovisning om Sveriges ekonomi bör du sitta och studera närmare din mans land, Kuba. Det är en stor motsats till Sverige. Om man vill fly sitt land då flyr man till något värdigt land med ljus framtid.

  Tio år senare satt flickan som hade blivit 33års gammal på flyget mot Stockholm. Föreningen med sin kubanska man och ett nytt liv väntade på henne framme i "Karlssons" och ABBAs land. Det kändes naturligt och självklart att just detta land med obehagliga minnen från barndomen skulle bli flickans andra hem.

     Allt som händer oss i livet har sin mening.  Jag hann inte möta ekonomiprofessor och berätta om mitt liv i Sverige. Jag hann inte ge i present Astrids Lindgrens böcker till min gamla litteraturlärare. Det finns inte heller kvar vid liv min musiklärare som kanske skulle våga nu beundra mina låtar på svenska. Jag har förlåtit de alla för min nedtrappade personlighet. Jag bor ju i världens vackraste och friaste land och det kvittar.

På lång resa med stor kärlek och längtan

     Jag tillhör den gruppen av svenskar som reser utomlands årligen för att kunna tillfredställa ett av sina största behov - umgås med sin familj, gamla vänner och bekanta. Att packa resväska har blivit en hel vanlig rutin i mitt liv efter jag har gift mig med en man från Kuba och har lämnat mitt hemland Vitryssland. Trots att jag har bott i Sverige i tolv långa år har jag fortfarande svårt att acceptera att våra familjer är splittrade över hela världen. Mitt hjärta och min kropp pendlar mellan Kuba och Vitryssland, USA och Ryssland där finns livets största rikedom: mina anhöriga och vänner.

      Resor till Vitryssland och Ryssland där bor min lilla mamma och två systrar med sina stora familjer är mer spontana och oplanerade medan resor till Kuba och möte med kubansk släkt är en efterlängtad dröm som ibland kan förverkligas efter hela... sju år!

Att besöka Kuba som turist för att uppleva världens skönaste strand Varadero, njuta av gamla bilar i vackra Havanna och "smaka" på kubansk kultur är en sak. Att åka till Kuba för att umgås med sin kubanska familj och ge dem så mycket värme och kärlek som du bara kan - är en annan sak.

     Jag planerar noggrant mina resor till Kuba, jag är inställd på att utnyttja varje sekund för att "duscha" mina anhöriga i kärlek och uppmärksamhet, jag drömmer om långa promenader på Havannas livliga gator där jag får berusas av oceans doft och vad händer? Jag flyger dit i kalla november och insjuknar i magsjuka redan på tredje dagen efter smakprov av sällsynta frukter eller kranvatten. Och då tar drömmarna slut.

     Så hände mig för sju år sedan. Min resa till Kuba blev en katastrof . Jag låg sjuk hela nio dagar av tretton. Jag missade allt: umgänge med familj, utforskning av Havanna, oceans uppfriskande och inspirerande vågor.

Denna gång ville jag inte upprepa samma fel igen. Inga konstiga frukter och bara vatten på flaskan - tog jag ett hårt beslut som skulle bli nyttigt till alla er som tänker resa till Kuba någon gång.

     Som turist behöver man inte stora packningar när man reser till Kuba. Min rekommendation är enkel: några par shorts, korta kjolar och linnen, bekväma skor för svettiga fötter, keps eller hat som är ett måste mitt på dagen när även asfalten börjar smältas av starka solstrålar, solglasögon och solskydd helst med högsta faktor.

     Jag åker till Kuba med enorm stor väska fullproppad med presenter, mediciner, suvenirer och foto album. Till min kubanska familj vill jag så klart"frakta" en liten bit av Sverige: i resväskan får plats en svensk flagga, några tröjor med svensk symbol, en ask Alladin, en tub av Kalles kaviar och några cd med svensk musik.

    Havanna möter oss med 20graders värme och kvävande stink av avgaser. Svärmor är klädd i varm kavaj och klagar på kalla fronten som har orsakat temperaturminskning och " kyla". Jag trivs däremot underbart med kubanska "kylan" efter långa svenska vinter och skänker bort alla mina varma kläder till mina "nedfrysna" släktingar. De är nöjda och mycket pratsamma. Jag ställer in min klocka till en lokal tid (sex timmar bakåt) och fortsätter njuta av årets längsta dygn som innehåller hela 30 timmar.

    På morgonen överraskas jag av ovanligt högt ljud från gatan. Bilisternas tuttande som en speciell hälsning på Kuba har fungerat bättre än väckarklockan. Där förstår jag från första dagen att mina sovmorgnar ska bli en dröm. Det luktar gått i hela huset och glada svärmor "trollar" i köket med hela stabben av släktingar för att tillfredställa svenska gäster med en festlig mat.

     Kubanerna älskar mat och trots brist på många varor imponerar med sitt goda kubanska kök och matlagnings fantasi. Bönor, linser och kikärtor, ris, grönsaker och frukter är basämnen i kubanska maträtter.

Efter en enkel kubansk frukost som består av ett glas av nypressad ananasjuice, en hård macka med smör och en bit av kubansk paj (panetella) tar jag med dotter Nelia och hennes sambo Thomas promenad ute i den fria. Vår trio kommer lätt överrens om promenads mål. Vi ville visa Thomas två platser som har haft koppling till vårt liv på Kuba på 90 talet. De platserna är gammal Zoo och Akvarium.

Jag har aldrig sett turister på gammal Zoo i Havanna. Det är mest kubanska familjer som besöker denna plats som väcker mer sorg än glädje.

     På Zoo upptäcker vi betydligt mindre djur och fåglar i gemförelse med våra första besök för 19 år sedan.

Många av Zooinvånare överlevde inte en svår speciell period som drabbade Kuba efter Sovjets krasch 1991. Av dotters gamla favorita djur finns kvar bara flamingo, zebra och flodhäst som gömmer sig i träsket och visar oss bara sin rygg.

Jag njuter av färgglada rosa flamingo som var lätt tillgängliga och inte rädda för besökare för 19 år sedan. Nu står dem instängda men ändå vackra som regerande skönheter på Zoo.

Varför är de så få? - frågar jag en zooarbetare som krattar gamla gräset.

- Före detta Zooägaren stekte många av dem till privata middagar, skojar arbetaren och sedan förklarar allvarligt att en del flamingo har blivit flyttade till en annan modernare Zoo som finns i Havanna.

Akvarium imponerar inte lika mycket som i gamla tider. För sex sus(kubanska valutan) som motsvarar ca 60 svenska kronor får vi inbjudan att åskåda några sällsynta fiskearter, hungriga men simvilliga sköldpaddor och en riktig Delfinshow. Delfinerna är fantastiskt duktiga och intelligenta och bevisar en gång till att de är lika kloka som människor.

     I Havanna finns det många andra viktiga platser som jag har önskat att besöka. En av dem - nyöppnade ryska katedralen som har väckt en stor uppmärksamhet i latinska Amerika och Ryssland. Som otur är katedralen stängd när jag knackar på porten och jag nöjer mig med ett vackert foto..

     För fem "sus"- 50 svenska kronor får jag åskåda Havanna farande i "kokostaxi", ett vanligt men roligt färdmedel som har fått sitt namn av själva kubaner på grund av likhet med  kokosnöt.  Många nya moderna byggnader överraskar min blick och de uppfräschade Havannas slitna look från mitt sista besök.

     Promenaden i gamla Havanna där finns massa små och stora restauranger och kaféer avslutar jag med en trevlig middag som består av kubansk ostsoppa, bläckfisks gryta och himmelskt gott bakelse vid namnet Selva Negra. En otrolig känsla av välbefinnande som paralisserar min trötta och svettiga kropp förstärker jag av en kopp starkt kubanskt kaffe .

Jag betalar 10 sus (ca 100 svenska kronor) för denna goda middag och tillsammans med resten av familj tar promenad på Havannas populäraste och mest älskade plats malekon.

Malekon kallas ibland för Havannas hjärta. Här samlas kubaner efter tunga arbetsdagen och umgås med varandra. Malekon är bästa plats för dejtar av alla möjliga slag.

     Att vara på Kuba och missa landets stränder som attraherar och lockar turister från hela världen med sitt diamantrena vatten och sockerliknande sand har känts för mig djupt orättvisst. Men jag har aldrig tänkt mig att ersätta umgänge med kubansk släkt med vistelse på någon fin turistplats med badmöjligheter. Sol och bad hade funnits bara i mina drömmar men inte i planer.

Men drömmarna som lever länge i ditt hjärta kan förverkligas ibland just då du väntar på detta minst. Min kära man har överraskat alla oss med sin inbjudan till bästa kubanska strand Varadero och inbjudan gäller inte bara mig, dotter och hennes sambo men även hans mamma och syster.

     Det har blivit en underbar vecka på Varadero med "all inklusive"- allt som dessa ord kan innehålla: fantastiskt god mat, rum med oceans utsikt, natt föreställningar och shower, gemenskap och fina stunder med kubansk familj. 78 åriga svärmor har berikat vår vardag på stranden med sina oändliga minneberättelser och roliga skämt. En turistplats Tortuga(sköldpadda) förtrollar oss alla med sin paradisliknande natur och vänliga människor. Vi njuter av varandra och uppskattar varje ögonblick som vi fått uppleva tillsammans. Svärmors ledsna ögon börjar återställd sin ungdomliga gnista och tillsammans med oss hittar vår lilla kära mamma, svärmor och farmor balans och harmoni.

     Vi är enda svenskar på Tortuga men vi representerar Sverige på bästa sätt och är med i alla tävlingar och roliga engagemang.

-Skriv om Kuba och hälsa att svenskarna är välkomna hit, ber mig vänliga och glada kubaner som har omvandlat vår vistelse på Varadero till .. en saga.

     Om du har besökt Kuba någon gång som turist kommer du aldrig glömma bort detta land. Om du har familj där borta ska alltid en bit av ditt hjärta finnas med dem. Vänner och familj är största rikedom utan tvivlan. Och jag vet att inga distanser kan förhindra oss från att möta varandra även om vi måste flyga till en annan sida av planeten. Men tro mig 1200 mils långa resa kan upplevas som ett ögonblick om du vet att någon väntar på dig, saknar dig och älskar dig.