Jag hatar mobbning av alla slag!!!!
Vems fel är det att vi inte räcker till?
Nu har det hänt detta igen. Jag läser om ett förtvivlat barn som väljer att ta sitt liv på grund av samhällets brister och vill inte tro att det är sant. Vart är vi egentligen på väg i vårt fina frihets land? Hur många mer tragiska händelser måste skaka vårt samhälle för att vi skulle förstå att mobbningen är ALLAS problem?
Som pedagog och representant av KRAM (kris och antimobbnings) team på St. - Olofs-skolan vet jag hur grovt mobbningen kan vara och hur viktigt för oss, pedagoger är att ge detta problem största prioritering på skolan. Dag efter dag, år efter år lägger vårt team mycket energi, kunskaper och insatser i antimobbnings arbete men...Det räcker inte till och vi räcker inte till.
Det är sorligt att konstatera att vi, pedagoger, ibland känner oss frustrerade när vi inte räcker till alla behövande barn, barn som saknar en vanlig vuxen att prata med, barn som inte har några förebilder, barn med dålig självförtroende, barn som lever i "trasiga" familjeförhållanden, barn som aldrig hade haft chans att bearbeta sina känslor efter krigsupplevelser, barn som somnar med rädsla för utvisning, barn som slåss och skriker för att få bekräftelse och uppmärksamhet. Många av dessa barn behöver professionell hjälp och extra resurser och vad händer i verkligheten? Kuratorer, personliga assistenter, beteendevetare, psykologer, speciella pedagoger, rastvärdar - alla dessa viktiga yrkeskategorier har nästan försvunnit i jakten efter besparingar.
Regeringen sätter hårdare press på svenska skolan för att höja utbildningens kvalité. Visst är det viktigt med alla nya nationella prov, skriftliga bedömningar, läxor men vi måste komma ihåg att barnens trygghet, hälsa och välbefinnande bör komma i första rum.
Vi, pedagoger, kan vara väldigt duktiga på att lösa konflikter och upptäcka mobbnings simptomer i god tid men vi behöver föräldrarnas engagemang och agerande för att nå varje barn och hjälpa till varje individ. Mobbarna behöver lika stor hjälp och förståelse som deras offer men får dem det? Hur många föräldrar kan erkänna med handen på hjärtat att de orkar ägna åt sina skolbarn åtminstone någon timme per dag, hur många hittar tid att besöka skola då och då, att träffa barnens kompisar, att samtala om vänskap och relationer, att lyssna på och ge råd?
Jag vill inte bedöma andras brister och fel men jag är säker på att en öppen dialog mellan skola och föräldrar kan ge givande resultat och även .. rädda livet. Inte mindre viktigt är att samhällets och kommuners prioriteringar kan granskas så att vi, pedagoger, räcker till!
