irinka

Jag älskar verkligen min nya hemort Solna och mest av allt är jag förtjust i Huvudsta stranden.

Hit kommer jag nästan varje dag för att koppla av och ladda ”batterierna”.

Starka positiva krafter från vatten och närliggande skog försörjer min kropp och själ med oberäknad mängd av energi, fantasi och inspiration och bidrar med att jag älskar mitt nya liv ännu mer.

Sista mars tog jag min vanliga runda tidigt på morgonen vid Huvudsta stranden. Uppe vid klipporna satte jag mig ner på en bänk omfamnad av kalla vinden och slutade ögonen för en stund. Tystnaden kramade mig ömt och en välbekant känsla av harmoni och balans spred sig upp i kroppen.

När jag öppnade ögonen upptäckte jag på en gång att jag hade fått sällskap.

Två kvinnor satt på en bänk några meter från mig och pratade.  Jag såg inte deras ansikten men jag hörde deras röster och deras siluetter kunde avslöja en stor ålderskillnad mellan dem.

- Så ska jag sitta med mitt barnabarn om 20-30 år och prata om livet, var min första tanke.

-         Du är för sliten och måste ge upp, hördes unga rösten. - Åk hem och vila , du behöver  en rejäl behandling.

-         Jag har ett dåligt samvete, sa gamla damen. – Tänk på alla barn här som inte har fått sina drömmar att förverkliga på grund av mina riskfulla äventyr.

-         Nu är det för sent att plogas av skuldkänslor, sa unga rösten. – Vad tänkte du på när du åkte på en oplanerad semester till Svarta havet? Just där fick din hälsa de omfattande skadorna och du förlorade alla dina krafter.

-         Snälla, får jag vara här bara en dag till och jag lovar att imorgon försvinner jag gott för många månader.

-         Bara en dag, inte mer så att alla ska uppleva det som ett dåligt första aprils skämt. Men var varsam mot mina blommor, sa unga rösten och pekade med handen mot backen.

 Jag följde hennes hand med blicken och såg massa fina vårblommor som sträckte sina kroppar mot solen.

-         Jag ska vara försiktigt, sa gammal gumma och i samma ögonblick drabbades hon av en stark hostattack.

Jag ovilligt vände mitt huvud mot kvinnorna och kunde inte tro mina ögon. Gamla damen hostade upp… snön..

På några minuter blev all mark vitt. Jag vände mig mot backen och såg att blågula blomknopparna fick sina vackra vita hattar. Då förstod jag allt, vilka dem två som satt och förhandlade, att de var Vinter och Vår.

Telefonsignalen från fickan skrämde bort mina tankar och även mitt sällskap. Jag stirrade mot en tom bänk och kunde inte tro att detta bara var en dröm.

Blågula blomknopparna hälsade mig med sina vita snöhattar.

-