Livet är som en gummibåt..
Tjena alla glada! Hoppas att ni mår bra och känner er utvilade och nöjda efter helgen.
Det var verkligen länge sedan som jag hade skrivit i min blogg. Lusten att skriva hade skadats av alla andra sysslor som omvandlade mitt liv till karusell. Karusellen som aldrig kan få nogon stop, det rullar bara på och man hinner inte stanna och andas lugnt.
Jag vill erkänna att jag gillar denna kaotiska rytm. När någonting händer hela tiden och du hinner inte att koncentrera dig på något negativt, du hinner inte alls att skrämas av konsekvenser, du hinner inte att ångra dig, bara kör utan någon stopp.
Visst blir det stopp ibland. Ofrivilligt! Som i torsdags t ex när jag körde hem från skolan i värsta storm och åkte fast i snödrivan. Min nya bil kände sig helplös och lät som sårade lejon. Vinden var så kraftig att den tog med sig min spade och drog den på marken 5-10 meter. Jag kände mig ensam och övergiven i hela världen. Tänk vilken hjälte var jag i andras ögon som kanske observerade min kamp mot snön från sina hus. Hjälten som offrade hela kvällen åt skolans ära. Min show var fantastisk enligt alla åskådare. Men jag förbrukade showadrinalinet väldigt fort när jag satt fast i snön med min bil i två timmar. Utan någon hjälp...
Tur att min man kom hem från Stockholm denna kväll. Han räddade mig och vår bil, fast att det tog en timme för oss. Vi kom hem klockan 23 nedfrysna men överlyckliga.
- Två kan göra mer än en, sjöng jag nästa dag på skolan med mina elever min glada sång.
Men efter denna händelse tänker jag att sluta leka hjälte åt andras vägar. Bara åt min familj, kanske...
Det var verkligen länge sedan som jag hade skrivit i min blogg. Lusten att skriva hade skadats av alla andra sysslor som omvandlade mitt liv till karusell. Karusellen som aldrig kan få nogon stop, det rullar bara på och man hinner inte stanna och andas lugnt.
Jag vill erkänna att jag gillar denna kaotiska rytm. När någonting händer hela tiden och du hinner inte att koncentrera dig på något negativt, du hinner inte alls att skrämas av konsekvenser, du hinner inte att ångra dig, bara kör utan någon stopp.
Visst blir det stopp ibland. Ofrivilligt! Som i torsdags t ex när jag körde hem från skolan i värsta storm och åkte fast i snödrivan. Min nya bil kände sig helplös och lät som sårade lejon. Vinden var så kraftig att den tog med sig min spade och drog den på marken 5-10 meter. Jag kände mig ensam och övergiven i hela världen. Tänk vilken hjälte var jag i andras ögon som kanske observerade min kamp mot snön från sina hus. Hjälten som offrade hela kvällen åt skolans ära. Min show var fantastisk enligt alla åskådare. Men jag förbrukade showadrinalinet väldigt fort när jag satt fast i snön med min bil i två timmar. Utan någon hjälp...
Tur att min man kom hem från Stockholm denna kväll. Han räddade mig och vår bil, fast att det tog en timme för oss. Vi kom hem klockan 23 nedfrysna men överlyckliga.
- Två kan göra mer än en, sjöng jag nästa dag på skolan med mina elever min glada sång.
Men efter denna händelse tänker jag att sluta leka hjälte åt andras vägar. Bara åt min familj, kanske...
Kommentarer
Trackback
