irinka

Vi är som en liten familj nu när vår pappa jobbar i Stockholm. Jag känner så stort tacksamhet till denna underbara varelse som saknar mig medan jag är borta och visar sin stora glädje och beundran när jag stigen in genom dörren.

Han får sova på min säng och jag blir inte länge störd av hans snarkande och jamande i sömnen.
Han säger hej när jag öppnar ögonen och tänder lampan. Han anpassar sina vilda leker i korridoren till mitt schema och aldrig väcker mig i önödan. han är underbar, världens bästa katt, min Leo!!!

Jag börjar tröttna på vinters grymheter och min längtan efter sol och värme växer i min kropp och själ för varje dag som går.

Det känns som att vinter jävlas med mig detta år, passar på att jag är övergiven alldeles ensam i denna iskalla stad , att jag är svag och nedstämd mer än någonsin på grund av all otydlig framtid och många hastiga beslut.

Varje morgon står jag en stund förstenat på sidan av min nedfrysna lidande bil och tänker på mitt öde. Det känns så orättvisst att många av mina grannar som inte behöver vakna tidigt och ”dra” till jobbet har plats i inne garaget. Det har inte jag.  Jag har blivit trött på att ständigt påminna om min existens till vår egen ”borgmästare” i bostadsföreningen. Jag fortsätter att vara osynlig och tålmodig ,jag vill inte störa, jag vill inte sticka ut, det är bättre så…

Jag skrapar min bil nästan varje morgon och känner en stor smärta i alla mina handleder på nätterna. Håller jag på att bli gammal? Eller är vinter lite för lång och för kall detta år?

Jag hatar vinter och kallar den för den dumma kärringen när  kyliga vinden biter mig i kinderna och irriterande snöflingor landar som små kristaller på mina ögonlock. Jag samlar ibland alla mina innekrafter för att inte skrika högt hur trött jag är på att sitta i immande bil, köra på ishala vägar, känna lukt av faran vid mötande lastbilar. Du som kör bil varje dag säkert förstår mig…

På kvällen när jag tar en lång stavpromenad runt i villaområde ångrar jag alla mina mörka tankar om vinter. Förtrollat av vinters stillhet och harmoni , omfamnat av vintes kyla , berusad av höga luften som blandas med en stark talldoft går jag som en övergiven spöke samma sträcka kväll efter kväll efter kväll. Det finns något magiskt i dessa mina monotona promenader. Jag blir avslappnad , lugn och trött på ett behagligt sätt. Jag får inspiration till nya dikter och sånger. Jag lämnar mig själv åt naturens behandling och låter  tiden bara rinna iväg utan att stressa mig.

Och till vinter viskar jag då en kärleksförklaring som låter så här:

- Du är en riktig trolldam du…

Vaknar på morgonen med ont i örat och konstaterar att öroninflamation finns kvar. Det blir mer droppar men värme knappast ,termometer visar -15 och jag funderar på hur mitt öra kommer att känna sig i en sådan kyla.

Tar på mig en rysk pälsmössa och tar mig i väg till jobbet, trött som vanligt men positivt inställd. Slappnar av i bilen och njuter av kärleksmelodier som byter varandra en efter en. Fattar efter en stund: Alla hjärtans dag är framme.
Telefonen ringer men jag når inte den... Den ligger som vanligt på baksättet. Inne på skolans parkering läser hastigt min älsklings sms från Stockholm och ler nöjd.. Han har hunnit före mig... igen...
Går sakta mot skolan och andas djupa andetag, njuter av stillhet och tystnad .. för en stund. Tio minuter senare sitter jag framför dator och skriver några meil, läser posten och tar ut några texter.
Hinner ner till Aulan innan min klass kommer in. Sätter på en fin melodi Min kärlek och Charley Clamps röst fyller rummet med kärlek och värme.
Vi sjunger och skrattar, äter kexar och tränar teater, tiden bara rusar iväg. Alla verkar vara nöjda. lektioner slutar.
Jag tar på mig täckbyxor och varm jacka och skyndar mig ut i kylan... Nu blir det 30 minuters rastverksamhet. Jag hinner med att möta många 5or som kommer att vara med i snowbordtävling efter lunchen. Sedan springer jag till köket med en stor termos, det behövs varm saft för alla tävlande..
Klockan visar 10.00 och jag visslar eleverna in. Springer snabbt till toaletten och upptäcker en stor korg med vaniljhjärtor i personalrummet. Vilken underbar överraskning. Stoppar i mig ett hjärta och återvänder till Aulan för att möta grupp 2 med Charley Clamp. Samma sång, samma program men inga kexar denna gång- eleverna har lunch efter musiklektionen och jag vågar inte att störa deras matlust med mina bakelser...
Äter pedagogiska lunchen med några av mina artister och passar på att diskutera några ändringar i showprogrammet. Hämtar saft i köket och skyndar mig till backen. Snart är det dags för snowbordtävlingen.

Efter snowbordtävlingen som avslutas med fika 12.45 sätter mig vid dator och korrigerar showprogrammet. Sedan gör en ny  showerbjudan som kommer att hängas på alla dörrar.

Tar samlingen med 16 barn på fritids och läser en spökhistoria, väldigt tråkig kan jag säga...Märker det själv mitt i historien med då är det för sent att backa. Reagerar inte när mina barn börjar att gäspa och småprata, försöker avsluta läsning med ära. Inne i själen skäms för mitt dåliga val, aldrig mer kommer att använda denna dumma bok som jag har hittat hemma på dotters bokhylla.
Skickar tvåorna till meliss och tar en ny grupp som är sugen på dramalekar. Vi leker en timme och barnen har det väldigt kul förutom att fröken, jag, börjar må illa...
Nöjda ettor återvänder till sina avdelningar och jag tar nästa pass: i korridoren väntar på mig 6 artister som vill sjunga i mikrofon. Kopplar mikrofoner och kör 30 minuters träning. Vad kul att mina artister sjunger så bra!
Äntligen är det dags för att springa till bilen. Sitter en stund framför ratten och känner hur huvudet snurrar runt. Tar ett djupt andetag och startar motor. Jag ska hem....Och där kommer jag att ordna fest för mig och Leo.
Vi förtjänar det, verkligen..efter en sådan tuff arbetsdag!