irinka

Vinter tänkte inte kompromissa ikväll och fortsatte med  intensivt snöanfall.
Jag satt i köket och njöt av varmt té och tittade ut genom fönstret.En behaglig känsla av trygghet  och välbefinnande smög in i kroppen. Det är så skönt att vara hemma och känna sig bekvämt även i värsta stormen!
Jag öppnade balkongen för att ställa ut sopporna och möttes av en stark vind som slog mot ansikte och jag tappade andan. Gud, vilket oväder!




Jag ville ta mig in så fort som möjligt och ilsken vind blev instängd ute.
Mitt hus är min borg  brukade säga min  pappa när jag var liten och nu kom jag på hans kloka ord och min kropp fylldes med oro. Ja vi har så bra här i Sverige, varmt och skönt men hur är det med min sjuka mamma? Förra januari plågades vi alla tre( mamma, min man och jag) av fruktansvärd kyla i hemmet. Ute var det minus 20 och inne, kanske, 15? Eller mindre... Vi sov i kläder och jag vågade inte tvätta mitt huvud. Vi hade spisen tänd halva dagen för att värma lite köket. Vi andades värsta farliga ämnen och till slut blev jag så sjuk att vi alla fick paniken. Jag var rädd för att missa mitt flygplan och hamna där på kalla sjukhus.
Och nu njuter jag av svenska värme. Inne i alla fall. Går i linne och shorts även på vinter. Luxigt eller hur?
Det finns inte dåligt väder, det finns bara dålig kläder, brukar säga min kära man. Och idag ville han erövra vädret. Han valde att gå hem hela vägen i värsta snöstrormen med vinden mot ansikte.

Jag var orolig det kan jag erkänna. Väntade på hans samtal och var redo att springa till bilen och åka och plocka honom på halvavägen. Men jag hade fel. Han kom hem vått och trött men stolt och nöjd med röda kinder och glimten i ögat.
 Du är min hjälte idag, sa jag med stor förtjustning. Och jag ska belöna dig med en goooooood middag och många kramar.