Jag saknar en vän som kan dela mina intressen
Ibland känner jag mig så ensam. Saknar min lilla mamma som smittade mig med sin enorma sånglust , belönade med sin vackra röst och kunde alltid ge sin bedömning av mina låtar. Jag saknar min lilla syster Marina som hängde med på mina stavpromenader och tyckte att det var kul. Jag saknar sexåriga systersson Aleshka som lärde sig att sjunga alla mina barnsånger och som kunde krama och pussa mig utan någon anledning. Jag saknar min bästa kompis Irina som läste alla mina insändare och kunde ge ett nyttigt råd. För att kunna leva i Sverige och ha ett stabilt liv har jag fått betala högsta priset som heter ensamhet.
Jag hatar ensamheten. Jag dämpar den med mitt skrivande och musik, yoga och promenader men det räcker inte. Jag saknar en vän som skulle vilja dela mina intressen och inspirera med något nytt, en vän som har känslor och som bryr sig, en vän som kan fylla min vardag med sin närvaro och sin livsglädje.
Jag har tur att jag har en fantastisk människa, min man vid min sida med han är "datornörd "och orkar inte med mina "galna" ideér och mångsidiga intressen. Så jag vänder mig till.....min gitarr som tröstar, glädjer och förstår...
Jag har en vän som hjälper mig att kämpa
mot ensamhet och livets hårda lagar,
som kan omvandla en vardag till festen,
som accepterar alla mina tankar.
Denna vän är glad när jag är glad,
han är mycket ledsen när jag gråter,
Han kan lida, älska och förlåta,
Denna vän är min gamla gitarr!
