irinka

Imorse ringde jag till min lilla mamma som befann sig på sjukhuset... igen. Hon klarar inte leva ensam och tillbringar mer tid på sjukhuset än hemma. När jag ringer dit känner vårdpersonalen min röst och ropar på henne på en gång. Sedan pratar vi en lång stund om hennes besvär, dåligt hjärta, ensamhet och det gäller för mig att lyssna och medlida med henne.
Jag mår illa efter våra samtal och ibland kan inte sova på natten. Skuldkänslor plågar min själ och jag tänker på henne, som är ensam där i sin kalla lägenhet eller med massa främmande folk på sjukhuset och jag kan inte besöka henne, ta hand om henne. Hemskt och orättvisst med tanke att mamma har tre underbara döttrar.
Men vi alla tre bor så långt från henne så det inte går att möta henne när som helst och vi alla tre lever med samma oro, somnar med samma tankar om vår lilla stackars mamma som är för oss det finaste mamma i hela världen..trots allt.