Resan till Kuba
Allt var som planerat. Vi lämnade Sundsvall kl.16.30 på måndags eftremiddagen 6/4 och tog vägen till Norrtälja. Jag kände mig trött efter arbetsdagen men tröttheten förvann efter jag stängde dörren till vår lägenhet och sa Hej då till Sundsvall.
Vi sov ett par timmar hos Nelia och väckaklockan avbröt våra drömmar kl.3 på morgonen. Snabb frukost , kontroll av biljetter och passen och vi satt i bilen igen på väg till Arlanda.
Planet till Paris var fullproppat. Vi hoppades på att få sova en liten stund och följde med blickar alla passagerare med små barn som passerade förbi oss i flygsalongen. Vi ville inte ha dem som grannar. Ni förstår väl varför...
Min blick fångade en vacker kille som tillsammans med sitt kvinligt sällskap och två gulliga barn tog sin plats framför oss. Det var självaste.. Orup och hans närvaro tog bort min trötthet. Jag vågade inte ta kort på min idol men Nelia lyckades med att göra det med sin mobil. Orup satt med hörlurar hela resan och mimade glatt till några melodier.
Hans glada ungar spelade något spel och när de skrattade för högt bad Orup dem att tänka på andra männskor och vara tystare. Det var mycket trevligt att ha Orups sällskap som grannar på planet..
Charles de Golls flygplats mötte oss med livlig människorsström. Jag var jättetrött och sökte någon plats för att kunna lägga mig och sova. Även golvet skulle duga för mig i detta ögonblick.
Min man bjöd mig på en kopp uppfriskande cappuchino och vi satt och samtalade på ett litet café. Nelia och Thomas var inte lika trötta som jag och försökte pigga upp mig med sina göada skämt.
Jag behövde frisk luft och vi gick ut för en stund. Och då hände det!
Brandbil, ambulansbil och militär bil med tungt utrustade soldater anlände till vår terminal och på fem minuter evakuerades alla från den våningen där vi satt och fikade för 5 minuter sedan. Alla affärer stängdes och hela våningen blev tömd på folk. Vi stod och kunde inte fatta något. Vi kunde inte komma in för att checka in oss på Havanna flyget och oron var stor...
INgen kunde svara på våra frågor och alla väntade på något märkligt... terrorister, bomb eller gisslan... Men vi hade fel tavk ocj lov! En bortgömd väska utan ägare orsakade allt detta pådrag med soldater, ambulans, brandbil... Ägaren hittades och allt blev under kontroll.. igen.
Vi kom in och bestämde oss att inte ta mer risker med promenader och söka vår gate. Vi hade två timmar kvar till nästa flyget men vi ville vara på en säker sida... Man kan inte vara avslappnad i Paris..
Tiden gick fort och gaten öppnades till slut. Nu var det bara 10 timmar kvar till vårt möte med Kuba..
