irinka

Jag har väntat på denna dag både med glädje och sorg. Varje skolavslutning är ju en glädjefull dag för varje fröken. Men när man går på sin sista skolavslutning på en skola där man har sjungit med barnen nästan i 11 år då är det inte så roligt.
Vädret visade en stor solidaritet med mina blandade känslor. Först överraskade mig morgonen med sina gråa toner och kyla. Redan då förstod jag att min vackra klänningen inte var aktuell. Det blev lite panik för att många av mina saker var redan inpackade i stora kartonglådor ( jag gjorde dem i ordning redan i slutet av april före första visningen). Jag hann att glömma i vilka av dessa kartonger lade jag just kläder.
Jag rev tejpen från två kartonglådor och till min besvikelse hittade inte det som jag sökte. det låg porslin i en av lådorna och Nelias gossedjur i en annan.

Hjälp mig käraste Gud, var min första vädjan till Herre. Jag inspekterade min mans garderob och till min stora glädjen hittade där en av mina kjolar som jag med visningsfeber i huvudet gömde någon gång. Nu återstod det bara en övre del av "kostymen". Tre olika kavajer hittade jag på en gång till min stora lycka.
Så var det klädproblemet fixat.

På skolgården rördes det som i en gryta. Ljudanläggningen, instrument, scendekorationen, stolar- allt skulle ju hamna på plats i god tid. Och just då när allt blen inkopplad började det regna. Vilken otur.!!!
Jag klädde mikrofonerna i plastpåsarna , utrystades med handukar och började torka barnens sittplatser som bara på några minuter omvandlades till vattenpölar. Många nyfikna vuxna stod på sidan och med stort intresse observerade mitt arbete.
Jag var riktig förbannad på vädret, tog mikrofon och sa högt: Nu bör det vara nog!!! Hör du mig, Gud!
Det var bara på skoj men det slutade regna exakt 2-3 minuter innan skolavslutningen började.
Jag kände mig inte nervös alls när jag spelade på gitarren 4 sånger. Men när efter skolavslutningen kom fram till mig en våg av barn och föräldrar med vackra buketter och presenter bröt jag ihop. Tårarna rann och blandades med regndroppar på mitt ansikte. Märkligt men att då började det regna igen...
Att vara en omtyckt fröken och att få plats i barnens hjärtan är en konst. Man kan ha en hög utblildning, massa poäng och behörigheter men  lyckas inte ändå med att beröra varje individ... Jag är glad att jag inte tillhör denna grupp och jag vet att mina elever kommer att sakna mig...